"Herregud, finns det ett barn i vattnet?"

Snön knastrar under fötterna när Kaisa Teräs, 50, promenerar med sin son längs stigen mot Pumpviken i Karis. I vanliga fall brukar de gå ut och gå kvällstid. Men just den här söndagen, den 3 februari, har hon och hennes 16-åriga son snörat på promenadkängorna tidigare än vanligt.

Och plötsligt hörs skrik från vattnet.

– Det är som om ödet hade haft ett finger med i spelet. Jag råkade komma gående i precis rätt ögonblick, säger Teräs när VN når henne över en knastrig telefonlinje nästan fyra månader senare.

När Teräs hör skriken börjar hon springa. Hon rundar fastigheterna som tidigare inhyste Axxell, och ser en man som kämpar i en vak i Pumpviken och ropar på hjälp. I sluttningen står två kvinnor. Den ena håller en telefon i handen. Teräs hör dem säga att de har ringt räddningsverket.

– Bra, svarar hon, och rusar mot vattenbrynet.

Medan hon springer sliter hon av sig ytterrocken.


"Rädda min pojke"

– När jag kom fram till mannen sa han "min pojke, rädda min pojke". Jag tänkte, herregud, finns det ett barn i vattnet? Då såg jag en overall som fördes bort av strömmen. I det ögonblicket tog jag ett beslut.
Jag kan inte rädda ditt barn, säger Teräs till pappan. Jag vågar inte hoppa i det kalla vattnet. Men jag kan rädda dig.

– Mannen var alldeles utom sig av panik. Du kan föreställa dig själv hur det skulle kännas om det var ditt barn. De hade åkt pulka och plötsligt hände det värsta av allt.

Med förenade krafter och en slitstark rock lyckas Teräs få upp mannen ur vaken. Genast skyndar han i väg längs vakens kant efter pojken, varpå isen ger vika och han återigen faller i vattnet.

– Han landade alldeles intill pojken, så nära att han nästan fick tag i honom. Men strömmen var för stark. Den svepte i väg dem båda mot den lilla ön i Pumpvikens mitt. Kring den hade isen bildat en halvcirkel. Pappan fastnade i isen.

Den 4-åriga pojken försvinner in under den.

– Jag har aldrig bett så mycket i mitt liv, minns Teräs.


"Ge inte upp ..."

Teräs har ingen aning om hur lång tid som förflyter. Med hjälp av tre rockar och en kabel håller Teräs pappan flytande. Den 4-åriga pojken syns som en skugga under isen. Ge inte upp, ge inte upp, skriker hon.

Plötsligt hörs ett olycksbådande ljud. Tyg som går sönder. Åh nej, hinner Teräs tänka.
Och just då dyker räddningsverket upp.

I efterhand vet vi hur det gick. En av räddningsverkets dykare hittade pojken 70 meter från platsen där han föll i. Han hade då legat 30 minuter i vattnet, men för Teräs kändes det som att eoner hade förflutit. Hon kramade sin egen pojke och sa:
– Jaa-a, din mamma hamnar nog i de konstigaste av situationer.

Fyra månader senare skrattar Teräs till. Det har hon gjort många gånger under telefonsamtalets gång, trots att hon händelsen är det mest hjärtklappande hon har varit med om.

– Jag är glad över att jag inte drabbades av panik. Att jag kunde hålla huvudet kallt och göra mitt bästa för att hjälpa till.


Får medalj

Den 4 juni belönas Kaisa Teräs med Räddningsverkets livräddningsmedalj för sin hjältemodiga insats. Själv poängterar hon att räddningsaktionen inte var någon enmansshow. Räddningsverket, personen som hämtade vajern, kvinnan som larmade Nödcentralen – alla behövdes på sitt sätt.

Utdelningen av medaljen, som republiken president Sauli Niinistö har beviljat, sker i Helsingfors på Regionförvaltningsverket i Södra Finland. Tre andra medaljer delas ut vid samma tillfälle. De tillfaller Roy Hursti från Hyvinge och Juho Hyvärinen och Ville Manninen från Riihimäki. De får alla medaljen för räddning undan brott mot liv.

För Kaisa Teräs kom den största belöningen ändå några veckor efteråt händelserna den 3 februari då det knackade på dörren. När hon öppnade stod en kvinna, en man och deras 4-åriga son där.

Leende.
Vid liv.