"En stor häst i liten förpackning"

Gudmundur Einarsson började sin karriär som hästtjuv.

Han var fem år och bodde i en liten håla på Island. Tillsammans med sin syster upptäckte Einarsson att någon hade lämnat två hästar med betslen på i en hage. Syskonen smög in, grep tag om tyglarna och klättrade efter mycket möda upp på varsin hästrygg.

Nu skulle det ridas!

Två sekunder senare låg både Gudmundur och hans syster på marken, medan hästarna galopperade i väg utan ryttare.

Det blev början på en livslång kärlek till de fyrbenta energiknippena.

"Han är jätteduktig"

Mer än fyra decennier senare står Gudmundur Einarsson i Ingåstallet Snettans manege. Han har anlagt ett gråsprängt skägg och samlat på sig VM-medaljer i passridning i alla valörer, men hjärtat bultar fortfarande hårt, hårdare, hårdast för islandshästarna.

– Din kropp får inte vara för avslappnad, ropar han på engelska till Päivi Vanhapelto som skrittar fram på hästen Njála.

– Du måste markera tydligt vad du vill.

Det är första gången Gudmundur gästar gården, men Finland har han besökt tidigare. Einarsson är bosatt i Sverige och reser runt i Norden för att instruera hästägare hur de ska nå maximal resonans med sina älsklingar.

– Han är jätteduktig. Vi hoppas på att få ihop en liten grupp som han skulle kunna undervisa med jämna mellanrum, säger Nicola Bergman-Kankaala som äger Snettans – Ingåstallet som rymmer 30 islandshästar och en shetlandsponny – tillsammans med maken Heikki Kankaala.

Som för att understryka hennes ord klättrar Einarsson upp på hästen Njála, pressar benen i sidorna och sätter av i galopp.

Hans himmelsblå ögon lyser.

Och den här gången faller Einarsson inte av.

Blir allt populärare

Efteråt smeker han Njála på den muskulösa halsen. Hennes bruna ögon blir sömniga. Hon verkar njuta av livet.

– Islandshästen är en stor häst i liten förpackning, säger Einarsson.

– De kommer i alla personligheter, från lugna, trygga familjehästar till känsliga tävlingshästar. Deras tusenåriga isolering på Island har gjort
dem väldigt sociala.

På senare år har islandshästarnas popularitet ökat i Norden. Tidigare har rasen främst marknadsförts som en terränghäst, men med tiden har allt fler fått upp ögonen för deras tävlingspotential.

– Från 90-talets början till mitten av 00-talet skedde mycket import till de övriga nordiska länderna. I dag ökar antalet inte lika explosionsartat, men i stället har kvaliteten på hästarna blivit bättre, säger Einarsson.

Einarsson säger att också standarden bland ryttarna har skjutit i höjden.

– De flåsar oss äldre i hasorna, säger han med ett leende.

Rida i blöja

Islandshästen är fortfarande i huvudsak den enda hästrasen som förekommer på Island. Därför fanns det aldrig några alternativ när Gudmundur Einarsson bestämde sig för att investera i en fyrbent kompis.

– Jag skaffade min första egna häst som 15-åring. Det är ganska sent. Man borde börja rida redan innan man har slutat gå med blöja. Men då ska det vara en lek, om det blir allvar alldeles för snabbt dör glädjen.