Sällsynt blodrot trivs på Nothamn

På Nothamns naturskyddsområde har femton personer samlats för att hugga ner träd och bränna upp kvistar och ris. Eldar brinner på ängen som för ett par dagar sedan var en skogsbelagd yta. Röken får ögonen att rinna, solen gassar och sågarna ryter.
Då gränsbevakningens flygplan flyger över ön vid trädtopparnas nivå känns det som om man skulle vara på ett slagfält.

Olika kriterier
Kirsi Hellas jobbar på miljöcentralen och är en av arrangörerna för talkolägret. Hon säger att det finns olika kriterier som definierar vilka områden man arbetar för att bevara. Till dessa hör t.ex. den potential området har; går floran och faunan att rädda. Nothamn är det område i landet där man hittar mest revig blodrot – en växt som är utrotningshotad. WWF:s engagemang har lett till att havsörnen åter har bosatt sig på ön.
Landstigning är förbjuden på Nothamn. Det är Länsstyrelsen som bestämmer ordningsreglerna för varje naturskyddsområde.

Tjugonde lägret
Vid brasans hetta sliter 66-åriga Markku Reunanen.
Med tänderna hopbitna har han sedan morgonen burit på ved och ris. Gnistorna har inte bränt skägget, och han säger sig trivas med fysiskt arbete. Det här är hans tjugonde läger. Till talkot kom han tillsammans med sin fru. Tidigare har han varit på liknande läger arrangerade av föreningen Pidä lappi siistinä.
– Jag tillbringade barndomen i skogen och trots att jag studerade i Helsingfors längtade jag tillbaka. Det finns inget vackrare än den finländska skogen och den bör bevaras. Dessutom är det alltid bekant folk på talkolägren.
Inspirerad av far och farfar uppskattar även de yngre generationerna i Reunanens familj skogen.

Konkret resultat
Riitta Kosunen är lärare och första gången på läger. Hon uppskattar de terapeutiska delarna av talkot.
– Resultatet visualiseras konkret framför er. Här behöver man inte tänka, utan bara jobba tills det är matdags. Naturen har alltid varit viktig för mig, säger Kosunen.
Vissa talkodeltagare motiveras av det fysiska arbetet. Andra vill få ett nytt perspektiv i sitt yrke. Kosunen däremot ville ha en sommaraktivitet.
– Idén fick jag då en kompis på vintern marknadsförde lägret på Facebook. Jag tittade ut i mörkret och ville ha en plan för sommaren, sedan bestämde jag mig för att komma hit. Det vore bra om flera ville delta i talkoprojekt. För inget kommer ju gratis, i synnerhet då vi talar om miljöskydd.
Juuso Haapaniemi jobbar för Fortstyrelsen och studerar geografi vid Åbo Universitet.
En av de största utmaningarna som den finländska naturen tampas med är gästarter som tar upp utrymme av de traditionella arterna i ekosystemet. Till dessa hör t.ex. vresrosen.
– Det vore nog bra för många som sitter och bestämmer om naturskyddsärenden att ibland ta sig ner till fältet och kolla hur saker och ting egentligen är, säger Haapaniemi.