Degerby Igor väckte talkoandan hos byborna

Mystiska bunkrar i skogen och rostig taggtråd som fastnade i byxbenen blev startskottet för museet som presenterar Porkalaparentesen. Museet förenar byn och håller historien levande för nya generationer.
Degerby Igor kom till då tiden var mogen för ett museum, säger Tom Lindblom ordförande i Degerby byaråd.

– Det skulle bli en utställning om hyresgästen och det som fanns kvar. Många motsatte sig projektet, eftersom det fanns oläkta sår.

Med tiden har skrotsamlandet läkt gamla sår och förenat Degerbybor över generationsgränserna. Det har också förenat Degerbybor och nyinflyttade, som lärt sig känna sin by och dess historia via bilder, föremål och berättelser. Igor är i dag ett givet stopp för turister i väst­ra Nyland och har runt 3 000 besökare per år.

På kanonskotts avstånd

– Igor gav mer än bara ett namn till museet, han har också gett Degerby talkoanda och inspiration, säger Lindblom.

Museet firade i går 15 år med en fest. Bland gästerna fanns bland andra president Mauno Koivisto, Tellervo Koivisto och professor Juris Borzovs, som är född 1950 på ett BB i Sjundeå och bodde de första fem åren av sitt liv i Degerby.

– Alla behöver lära känna sina rötter. Själv minns jag huset där vi bodde, älgarna, ormarna och räven som bodde i skogen runt huset, säger Borzovs.

Huset finns inte längre kvar, men nog minnena. Museet och turismprojektet kring parentesen har också lett till forskning och böcker. Bland gästerna fanns också professor Jari Leskinen och politices magister Pekka Silvast, som skrivit boken Suljettu aika.

– Sovjetunionen hade långt gående planer för Porkala. Här kunde man på ett kanonskottsavstånd från Helsingfors övervaka och påverka Finland, säger Silvast.

Finska viken var full av minor och genom att kontrollera området kunde Sovjetiska fartyg och u-båtar ta sig genom den finska skärgården för att anfalla Tyskland i Östersjön. Genom den finska skärgården skeppades också mat till Leningrad som repade sig efter blockaden. Områdets betydelse minskade först på 50-talet då minorna var röjda och Sovjetunionen kunde kontrollera området med missiler från Estland.
Gårdagens fest fylldes av minnen och berättelser från evakueringstiden, tiden efter parentesen och alla underliga saker de återvändande hittade efter sina Sovjetiska hyresgäster. Ove Avel­lan ”bor inom synhåll” från kyrkan mitt i byn och har donerat saker han hittat i huset och på gården till museet.

– Här finns locktänger, sockerbitar, ett gammalt ryskt gevär, kanonkulor och hylsor, räknar Avellan up.

På hans gård verkade en militärförläggning, biograf och ett fängelse. Hemma står fortfarande bions gamla filmprojektor.
Det mesta blev bortslängt eller nedgrävt efter parentesen, säger Karl-Göran Karlsson.

– Ingen ville ha sådana saker hemma. Men sedan kom någon på idén med museet och de taggtrådsnystan som jag en gång släpat ut i skogen fick jag hämta tillbaka till byn. Det hade jag nog aldrig trott då jag förde dem till skogs.

Över all förväntan

Karlsson säger att museet var en stor sak då det grundades, men att han inte kunde ana hur viktigt museet skulle bli för byn.

– Vi hoppades att det skulle hämta turister till byn, men det har nog gått över alla förväntningar och det är tack vare Lena Selén och Berndt Gottberg. Visst trodde jag att museet skulle stå kvar, men att det skulle vara så här mycket aktiviteter här hade jag aldrig trott.