Nu ska de lära sig hur landet fungerar

Den som rest i över ett dygn vet hur mosig man kan känna sig. Men de 13 människor som gjort den långa resan från ett flyktingläger i Thailand till en småstad i Finland ser lugna och samlade ut, där de sitter i Astreas spegelsal.
Ändå har de lämnat lägret nära Burmas gräns vid tolvtiden på tisdagen, åkt buss till Bangkok, flugit hela natten, bytt plan i London och landat i Helsingfors fem på onsdag kväll.
Och resan bara fortsatte. I en buss mot Hangö fick de bland annat träffa Jerker Kihlman från Raseborgs invandrarbyrå, Mirjam Waaramäki från Hangö stad och några av sina landsmän som gjort en liknande resa fem år tidigare.
Efter en matpaus på en bensinstation i Karis var de äntligen framme vid sina nya hem, några hyreslägenheter på Långgatan.
– Ankomsten gick flinkt och bra, säger Kihlman.
Han och Katja Liettyä fungerar som burmesernas handledare de närmaste sex månaderna.

Konstiga namn

Dag två i Finland har inletts med en rivstart. Klockan tio på morgonen är det dags för information om det finländska samhället. Tjänsteman efter tjänsteman fram och presenterar sig och sin sektor. Tolken Daphne Nyunt Nyunt Yee översätter till karenska.
När dagvårdschef Birgitta Mannström och hennes team presenterar sig blir det stopp. Tolken måste upprepa alla dessa märkliga namn.
– Pä-i-vi. Pir-jo. Pä-i-vikki.
Mannström följer råden hon fått av invandrarkoordinator Börje Mattsson. Talet ska vara kort och enkelt, inga krångligheter.
Burmeserna småskrattar. I augusti väntar en ettårig språkkurs där deras tungor får öva sig på de finska vokalerna.
Jerker Kihlman konstaterar att man börjar med att kartlägga deras kunskapsnivå. En del tidigare flyktingar har varit analfabeter.

Flera senare

Egentligen var fem familjer på väg till Finland, men två kommer först i juni. Nu är här sex vuxna och sju barn. De flesta tillhör folkgruppen karener, en trängd grupp i Burma.
Kihlman avslutar infomötet med några lugnande ord.
– Var inte vara rädda, ni behöver inte minnas allt. Fråga oss om vad som helst.
Ta Gay Doh och frun Pet Pet säger att de inte förstod så mycket än.
De hade aldrig tidigare flugit och varken de eller Sha Ree tyckte det var någon höjdare.
– Vi är så ovana, säger Sha Reeh.

Tio vänfamiljer

Längst bak i salen sitter Tiia Tissari med fyra månader gamla Enni i famnen. Hon hör till de tio vänfamiljer som ska hjälpa flyktingarna att lära känna livet i Finland.
Att vara vänfamilj är något helt nytt för Tissari.
– Vi ska umgås så de får komma på besök, vi kan också träffas i parken eller göra andra saker, säger hon.
Sonen Eelis, 3 år, sitter på golvet och leker med en bil. Det tar inte många ögonblick innan han får sällskap av två andra barn. Här råder ingen språkförbistring. Det räcker med att säga brum, brum.