Alla känner apan

Ursäkta, men vad var det nu du hette igen? Jag vet inte hur många gånger jag ställt den frågan till någon som jag, åtminstone enligt mig själv, borde känna vid namn eller åtminstone känna igen. Om jag ska vara helt ärlig har jag nog alltid haft svårt att komma ihåg namn, men under de senaste fem åren har jag till och med börja ha svårt att minnas folks ansikten.

– Ursäkta, jag vet inte om vi har träffats förr, är därmed en fras som jag går omkring och säger till folk jag de facto träffat flera gånger. Jag intalar ändå mig själv att det alla gånger är bättre att fråga rakt ut om personens identitet än att gå omkring och låtsas känna igen människan, bara för att i nästa stund bli ertappad med att inte ha en blekblå aning om vem typen är. Så jag gör det, om och om igen. Sedan skyller jag ofta på att jag träffar så mycket folk att jag omöjligt kan komma ihåg vad alla heter eller vem de är, men om sanningen ska fram så tycker jag själv att det är lite pinsamt.

På något sätt kan jag ändå inte låta bli att skratta högt åt de knäppa situationer jag varit med om, just på grund av mitt sviktande minne. För några år sedan, innan jag hade börjat avslöja för dem jag inte kände igen att jag inte kommer ihåg dem, testlåg jag en skön stol på det stora svenska möbelvaruhuset då en dam plötsligt kom fram till mig och började prata vitt och brett om hur hon mår och vad hon gör nu för tiden. Jag nickade angeläget där jag låg i den knallgula fåtöljen, utan att för mitt liv kunna förstå vem hon egentligen var. När vi sagt hejdå och hon hälsat till min familj låg jag där och visste att jag aldrig skulle ha möjlighet att hälsa från henne till någon alls. Ibland brukar jag i efterhand komma på hur jag känner en person, men det hände inte efter detta möte.

Under årens lopp har jag försökt skapa olika verktyg för att jag ska minnas bättre. Då jag träffar nya människor försöker jag att inte tänka så mycket på hur jag presenterar mig själv, utan i stället sätta all min kraft på att lyssna och memorera den nya bekantskapens namn. Sedan upprepar jag det för mig själv några gånger, så att jag verkligen ska bli varse om vad personen heter.

Jag har också börjat leka minneslekar för mig själv då jag försöker erinra mig någon människas namn. Jag går igenom alfabetet i huvudet tills jag kommer på det. Fascinerande nog brukar det fungera – förutsatt att jag har personens namn på tungan.

Att jag har svårt att minnas vad folk heter irriterar mig följaktligen rätt mycket, men om det finns något som irriterar mig ännu mer är det människor som går omkring och räknar med att jag ska veta vilka de är. Framför allt i de fall då jag aldrig träffat personen förr i hela mitt liv.

Som journalist förväntas du förvisso i viss mån känna igen politiker och tjänstemän, men fy katten så nervig jag blir av helt vanligt folk som säger saker i stil med ’vet du inte vem jag är?’ eller ’du borde nog veta vem jag är’, då jag ber dem uppge sitt namn. Tyvärr har det inte hänt mig bara en eller två gånger i Sjundeå och Kyrkslätt, ändå blir jag fortfarande lika förvånad varje gång det sker. Jag menar, vem säger så?

Så hör ni, nästa gång jag träffar er och jag ser ut som ett frågetecken får ni gärna presentera er – igen. Och till alla er som jag inte känner igen, men som ändå har en vettig förklaring till att jag borde göra det, kan jag bara säga ett litet, men innerligt, förlåt.