Ån

Det berättas om Sjunde, en nordbo som jämte familj bosatte sig vid Sjunde ås mynning för kanske åtta hundra år sedan och så småningom gav namn åt både ån och den trakt som utgör dagens Sjundeå. Hans vän Inge slog sina bopålar i dagens Ingå.

Berättelsen – eller teorin – är trovärdig. På den tiden var Sjunde och Inge vanliga mansnamn, de kanske kommer tillbaka en dag, vem vet? (Jag menar namnen, som ju brukar ha sina popularitetscykler, inte herrarna själva.) En mindre trovärdig skröna räknar till den sjunde ån från Åbo, och då räknar man bort den obetydliga Ingå å, som ju ingen å är, enligt samma skröna.

Sjundeå kommun är formad som en uppochnervänd droppe, med toppen i havet och basen i norr. Tittar man närmare på kartan ser man att gränserna ännu i dag ganska väl inramar den dal och de upplanden därifrån Sjundeå å får sitt vatten. Hundratals mindre bäckar och diken tillför vatten från källor, smältvattensreservoarer, mossar, kärrpottar, bergsskrevor, tjärnar, sumpmarker, ängar och – tyvärr, måste man väl säga – åkrar.

Jag säger tyvärr därför att ån lider av övergödning. Även om situationen förbättrats en aning på senaste tid spolas fortfarande allt för mycket näringsämnen med regn- och smältvatten ut i ån. I stället för att skuldbelägga någon för detta skulle jag välkomna en konstruktiv debatt om hur vi kunde minska på dessa utsläpp och vem som borde betala för glädjen att ha en frisk å.

Jag är övertygad att en renare å är ett gemensamt intresse. En å som man kunde simma i, som skulle ha ett friskt och mångsidigt fisk- och skaldjursbestånd och ett rikt djurliv också i övrigt skulle öppna oanade möjligheter för ekoturism, närmat, naturnära boende – för att inte tala om vad det skulle göra för kommunens image att ha en frisk Sjundeå å i Sjundeå.

Sjundeå å ja, en tautologisk formulering som få använder. I söder heter den Pickala å, längre upp Sjundby å, kring kyrkan Kyrkån, sedan Sågarsforsen och så vidare. Ån tar sig många skepnader och alla har sin personliga relation till den. Sjundeå är verkligen i relation till ån, oberoende om man tänker på det eller inte.

Efter att ha tagit del av arkitektbyrå Kaj Wartiainens djärva tankar om hur nybyggandet i Sjundeå kunde ta ån som tema, med promenader och kanaler och byggnader som till och med går över ån, har jag blandade känslor. Visst är det sant att ån i dagens läge är ganska otillgänglig. I stationsområdet, där de flesta sjundeåbor rör sig, är det direkt svårt att få syn på ån, trots att den flyter på ett stenkasts avstånd från själva stationsbyggnaden.

Ändå måste vi ha en viss måtta med våra vildaste visioner. Säkert passar ett innovativt byggande, strandpromenader och utgrävda kanaler med flytande hem in på någon bit av ån, främst kring stationen. Men de öppna åkrarna i ådalen, som för mig utgör Sjundeås mest karakteristiska landskap, måste få finnas kvar.

Att vi har ett vattendrag mitt i vår kommun som genomkorsar kommuncentrum är en enorm resurs. Vi borde förvalta den bättre än vi gör i dag. Med ”förvalta” menar jag inte att vi krampaktigt skulle bevara den i nuvarande tillstånd eller freda den. Med en väl genomtänkt strategi – där såväl naturvärdena som aktiviteterna, rekreationen och byggandet ges utrymme – kan man tillgodose många intressen på en gång. Jag ser fram emot en konstruktiv debatt om åns framtid, i symbios med samhället som uppstått kring den, Sjundeå.