När ett fult mord blir vackert

Det har gjorts otaliga versioner av Woyzeck, även film- och operauppsättningar som alla bygger på en verklig ursprungsberättelse om en soldat och perukmakare som 1821 mördade en kvinna i Leipzig.

Den fragmentariska handlingen som beror på att texten aldrig färdigställdes innan den unge författaren Georg Büchner dog, är inte heller särdeles lätt att fånga och en utmaning även för publiken.

Ljuset inramar

I den här uppsättningen som eleverna vid teaterlinjen vid VNF gestaltar, hör alltså ett klassiskt svartsjukedrama med tillhörande våldsscener och floder av känsloyttringar gestaltas av nio relativt oerfarna skådespelare.

Bakom regiarbetet finns de nya lärarna Wasker Lindblom och Lilli Sukula-Lindblom. Efter tio år med radarparet Åsa och Erik Salvesen vid rodret, är det förstås med en smula nyfikenhet man närmar sig årets premiär.

Den visuella framtoningen och scendekoren är enkel och avskalad. I stället utnyttjar man hela scen- och även delvis publikrummet, höjd, vidd och längd på ett utvidgande sätt. Robban Sederholms ljuddesign är värd att nämnas. Genom enkla ljusprojiceringar på en annars mörklagd scen, skapas intima små rum i rummet där fokuseringen blir på enskilda scenariska och förtätade dialoger och monologer som alternerar med lite större dans- och musikscener.

För dialogerna står bland andra det samspelta paret, Woyzeck själv (Tom Salminen) och hans kvinna Marie (Charlotte Karlsson). Kaptenen Kalle Halmén i sin dialog med samma Woyzeck är även värd ett omnämnande.

Ordet förväntas bära och det gör det. Endast i undantagsfall, i vissa överdramatiserade passusar vacklar artikulationen och volymhantering hos de unga så att orden grumlas, eller små scenavsnitt känns överspelade.

Carmen och musik

Ett otrohetsbrott ligger som grund för de intensiva och rentav kusliga scener som trappas upp i slutet av akt två när cirkeln sluts. Kan man tala om ett vackert mord? Frågan ställs också på scenen. I den här uppsättningen är svaret ja. Här finns inte minst hos unga Marie en sinnlighet, en oskuldsfull och berörande skör kvinnogestaltning som övertygar, inte minst i monologform. Detsamma gäller Tom Salminens insats från en förvirrad mer stillsam ung man, till den utagerade, rentav utflippade personlighet som han med tiden transformeras till.

Det som bär just den här uppsättningen är utmejslade karaktärer som framförs av skådespelare som uppvisar en påfallande trygghet i sitt utförande. Fokusering, koncentration men sällan anspänt.

Det nya inslaget med Carmen känns friskt och rentav tillhörande. Olivia Kyllönens svulstiga framtoning av Carmen har vissa övertoner, men det präglas ändå av musikalisk kvalitet. Många av ungdomarnas individuella förmågor att hantera instrument implementeras i pjäsen på ett sätt som inte känns påtvingat.

Vill man ägna sig åt finlir kunde man efterlysa lite mer behändiga scenbyten, kanske också fler variationer till de vilt musicerade glädjeflickornas ganska likartade intåg på scenen.

För övrigt bjuder pjäsen på många förtätade pauser, mycket fördolt och outtalat, heta känslor och dramatik som alternerar med en mjuk kärleksfullhet som ger helheten behövlig balans.

Lovvärda ungdomar

Efterklangen dröjer sig kvar. Några frågor. Att vara en god eller dålig människa? Hur? Vad?

Woyzeck är alltjämt aktuell, även om den här uppsättningen inte känns särdeles modern, snarare då tidlöst klassisk. Den berör mer på ett känslomässigt plan än intellektuellt, där den diffust dröjer vid generella frågor om synd, skam, lidande och liv.

Årets pjäs har precis som tidigare år varit en process som inkluderat mer än scenarbetet. Marknadsföring, presskontakter, buffébord och mycket mera. Gruppen åker snart till New York på en studieresa med Lilli Sukula-Lindblom som ciceron. Ett inslag man unnar dessa unga ansvarsfulla entusiaster, men de reser utan något ekonomiskt stöd utifrån. Orsaken är att de inte fått en enda hundralapp trots att de gjort många ansökningar till olika finlandssvenska stiftelser. Inget kommer gratis, inte ens i Svenskfinland.