Krig och fred
Jag skulle helst vilja skriva om något annat än Ukraina. Man önskar att krisen vore över, att vi skulle ha lyckligare saker att begrunda.
Situationen upptar ens tankar på många plan. Det uppenbara är förstås oron över att de som borde styra situationen där åt rätt håll, kanske inte vet hur man gör. Men under ytan gnager också en snopenhet över att vi igen blev så överraskade: Hur kunde den militärpolitiska balansen rubbas så snabbt? Vi kunde troligen se att detta var på kommande, men valde att hellre greja med rumsrena och mer aktuella saker, som kommunsammanslagningar och skattereformer.
Är det inte förunderligt hur ogärna vi pratar om krig under fredstid? Den kända frasen angående våra världskrig lyder visst: Vi skall inte glömma. Bra så. Men jag tror att vi borde skärpa mottot: Vi skall komma ihåg! Det första är passivt, det andra aktivt. När kriget bryter ut, är alla våra strävanden, inbesparingar och goda intentioner, hela samhället på schavotten. Därför skall vi komma ihåg – och inte för att rusta upp, utan för att rusta ner.
En sak till som jag inte vill förstå, är hur snabbt diskussionen, också här hos oss, svänger in på militära banor. Det är i rådande situation naturligt och nödvändigt att aktivera en analytisk och sakkunnig diskussion angående vår förmåga att försvara oss. Ändå är jag säkert inte den enda som oftare skulle vilja få veta: används verkligen diplomati och alla fredliga medel fullt ut för att försöka förebygga den yttersta tragedin i Ukraina?
Det vi får se nu är en rad självklara reaktioner: Finland fördömer…, …man hoppas hitta en fredlig lösning…. Vid sidan av detta erbjuds färggranna tabeller över olika arméers relativa styrka, spontana diskussioner på hög nivå angående bland annat Natos framtid och emotionellt laddade referenser till historian som anses upprepa sig.
Oron verkar snabbt gå över i en växande, stridslysten inspiration. Löpsedlarna vill gärna trolla fram vapenskrammel vid gränsen. Varifrån kommer detta sug efter adrenalin? Är det verkligen värt att ens leka med tanken? Ni får kalla mig naiv, blåögd och vad ni vill, men jag påstår att krig inte är nödvändiga.
Vi kan alla som individer erkänna den djuriska, primitiva, våldsamma impulsen inom oss själva. Vi är varken bättre eller sämre än något annat djur (vad dom än påstår). Vi behöver känna igen impulsen för att dra nytta av vår arts speciella egenskap: att vi kan avstå från våldet. Vi kunde så småningom ta oss vidare i utvecklingen - godkänna att kriget kanske inte behöver vara en evig del av vår kultur.
Tills vidare har det statusen ett nödvändigt ont. Om vi var dag under fredstid skulle orka leva medvetna om vår egen våldsamhet, skulle vi ha chansen i framtiden att få se den som ett avslutat kapitel.