Tala om döden
I september i fjol, några dagar före sin 30-årsdag, dog den svenska journalisten Kristian Gidlund i cancer. Han hade insjuknat ett par år tidigare.
Han valde att öppet i en blogg, I kroppen min, berätta om sjukdomen och sin syn på döden.
Bloggen blev välbesökt, man har räknat in cirka 8 miljoner besök.
De många besöken är tecken på att det finns behov i dagens samhälle att diskutera och prata om svåra saker, såsom obotlig cancer och döden.
För drygt tre månader sedan dog min mamma i cancer. Från det att hon fick diagnosen tills hon dog gick det 10 månader. Att få veta att ens mamma har en begränsad tid kvar att leva väcker enorma känslor och många frågor. Samtidigt som du vill göra det bästa av den tid som finns kvar finns hela tiden vetskapen om att döden kommer allt närmare.
Döden är svår att prata om, den känns skrämmande. Vi pratade inte så mycket om synen på döden och tankar inför döden med mamma – det behövdes inte sättas ord på just de känslorna då.
Det som vi däremot pratade mycket om var praktiska saker som måste ordnas vid ett dödsfall. Mamma ville bli begravd i en gammal släktings grav. Vi hade under hösten utrett att det var möjligt och fått medgivande av övriga släktingar.
Tack vare att mamma hade tagit första initiativet att prata om saker kring döden vågade jag efterhand fråga mer och mer. Det blev korta samtal – för de var jobbiga att föra. Ibland var det jag som började dem, ibland var det mamma som ville säga något.
Mamma och jag var måna om att också min bror och min pappa kände till allt det praktiska kring jordfästningen som vi kommit överens om.
Trots att vi visste att tiden höll på att rinna ut kom dödsbudet plötsligt. Första gången man står inför att ordna en begravning är det ofta en mycket nära och kär som gått bort. Då är det svårt att tänka rationellt och på allt som ska ordnas på en kort tid.
Därför var det väldigt skönt att mamma hade berättat vem hon helst ser som kistbärare, i vilken kyrka jordfästningen ska ske, vilka psalmer och sånger som ska sjungas, präst, hur minnesstunden ska utformas. Det underlättade mycket att veta att så här ville mamma ha det – det var "bara" att förverkliga.
I Sverige finns något som kallas Vita arkivet – ett formulär där man kan fylla i sin sista vilja till exempel om begravningens utformning och minnesstund. Dokumentet ger också möjlighet att informera om vilka bankkonton, bankfack, försäkringar som finns och var viktiga handlingar såsom testamente förvaras.
För egen del är jag glad att vi hade många saker klara för oss. Finns det nedtecknat eller sagt någonstans undviker man missförstånd som lätt kan uppstå då känslorna är på ytan.
Vi måste våga tala om döden – den är en naturlig del av livet – även om den gör ont.