Bortkopplad
I dag har jag två dagar kvar av min frivilliga månadslånga nätfasta.
Det är andra året i rad som jag i februari månad försöker koppla loss från nätet och i stället läsa mer böcker och skriva fler brev. Såna där riktiga brev, som man skriver på papper med penna.
Bakgrunden till denna nätfasta är inte att jag anser att internet är ondskan själv. Att jag skulle bli en bättre, mer upplyst person för att jag kopplar ner i 28 dagar. Orsaken till avhållsamheten är att jag upplever att nätet styr mig och inte tvärtom.
Det är de facto viktigt för mig, rent yrkesmässigt, att vara uppkopplad. Att hålla kontakt med kolleger via Facebook och bloggar, att delta i samhällsdebatten, att känna att jag har en social gemenskap. Jag jobbar ju utan att ha kolleger att samtala med på riktigt så det är mycket viktigt för mig att ha kontakt med dem på nätet i stället.
Men jag behöver faktiskt inte gå in på FB trettio gånger om dagen. Eller kolla samma blogg om och om igen, för tänk om hen kommenterat på kommentaren jag skrev? Mitt beteende är inte hälsosamt, och det slukar en massa tid. Därav fastan.
Som gått sådär. Visst har jag fuskat och varit inne på FB, till exempel. Men bara en gång per dag. Samma med bloggarna. Eftersom jag inte kommenterat något finns inte längre behovet att läsa samma blogg flera gånger om dagen.
Halvvägs in i nätfastan blev den mycket striktare än planerat. Då slog jag nämligen sönder min smarttelefon, just som jag var på väg på sportlov. Med ens kunde jag inte gå in på nätet, ens om jag ville. Först var det faktiskt ganska svårt, men redan efter en dag hade jag vant mig. Och jag skrev mycket bättre, när frestelsen att gå in på nätet först var borta. Jag läste också mer.
New York-bon Paul Miller valde förra året att vara helt offline i ett år. Han konstaterade när året var slut, att han inte blivit en bättre människa av det. Han hade inte blivit upplyst eller mer äkta. Han blev bättre på att läsa koncentrerat och uppskatta idéer som inte kunde summeras i blogginlägg, han blev mer produktiv och gick ner i vikt. Men han blev också väldigt mycket ensammare. Och det karaktäriserar även min nätfasta.
Jag saknar mina vänner, som jag normalt sett umgås med varje dag online. Nu vet jag inte vad de sysslar med, om de är sjuka, om skrivandet går bra, om barnen sovit. Den dagliga, naturliga och lätta kontakten är borta. Och nej, det går inte att kompensera detta med att träffas i verkliga livet. Många av vännerna bor långt borta. Få har tid att träffas.
I dag är en stor del av det verkliga livet förlagt till nätet. Man kan inte längre separera de två. Kopplar man ner blir man lätt helt bortkopplad.