Hur vet man?
I början av veckan kom uppgifter från Arbetshälsoinstitutet om att vantrivsel i arbetet årligen orsakar kostnader för över 40 miljarder euro i form av förtidspensioner och sjukledigheter.
Det är inte kostnaderna som förskräcker mig mest, utan insikten hur många människor som vantrivs med sina jobb så till den grad att de insjuknar eller blir utbrända.
Men hur vet du att du är urbränd? Vad betyder det egentligen?
Utbrändhet kan se ut på många sätt. Det krävs att man medger sin svaghet innan man kan börja göra något åt det. Och det gör så ont, så ont att medge att man inte klarar av sitt jobb, sin vardag - allt det där som alla andra verkar sköta galant. Och baka äppelpaj med vaniljsås mellan varven.
För mig var utbrändheten ett resultat av många sammanfallande stressmoment. Jag hade två små barn, väntade det tredje och hade ett krävande jobb.
Då hade jag hade väldigt svårt att se att jag ens fanns i närheten av att drabbas av något sådant. Men en dag förstod jag att något var fel, det var inte bara det att jag mådde illa redan av tanken att gå till jobbet på morgonen. För sådant klarar man genom att bita ihop och kämpa.
När jag kom hem från jobbet sov jag två timmar eller mera, innan jag orkade åka till butiken för att handla. Mitt jobb låg 100 meter från butiken, det var 10 km hem. Men jag orkade inte ens tänka på att gå via butiken efter jobbet, min enda tanke var att åka hem och sova. Det var inte normalt, trots att jag var gravid.
Efter att jag blivit sjukskriven tror jag att jag sov i några månader, i alla fall har jag inga minnen av den vintern. Antagligen steg jag upp, matade barnen och åt någonting själv också eftersom vi alla överlevde.
Efter någon månad insåg jag en dag att jag inte bakat på ett år. Det var inget dramatiskt med själva bakandet, men det var något som varit en del av min vardag, men som jag glömt. "Hålla, det här är en sak du brukade göra och tyckte var ganska roligt, men totalt glömt bort."
I efterhand har jag funderat på om inte just det att glömma vad man tycker om att göra och mår bra av är en sak som borde få alarmklockorna att ringa. För om man inte orkar göra det man mår bra av får man ingen energi. Det är lätt att se utifrån men för den som är inne i ett ekorrhjul som snurrar snabbare än man hinner springa är det svårt att se.
Det är normalt att inte älska sitt jobb alla dagar, men det är inte normalt om tanken på att gå till jobbet får en att må illa redan på kvällen. I längden klarar ingen av att må dåligt hela tiden, det ger fysiska eller psykiska problem. Och ingen annan kan ta ansvaret för att hitta en lösning.