Paavo i med- och motgång

Vastarannan kiiski. Paavo Väyrysen ihmeellinen elämä

Lasse Lehtinen & Sanna Ukkola

Förlag: WSOY 2013. 316 sidor, illustrerad.

Författaren och politikern Lasse Lehtinen (f. 1947) och journalisten Sanna Ukkola (f. 1975) har tillsammans skrivit en bok om denna färgstarka person. Läsaren får en god helhetsbild av en begåvad men självcentrerad herre.

Redan i föräldrahemmet lärde den unge Paavo sig att värdera sparsamhet, fosterländskhet och arbetsamhet och dessa vackra principer har han efter bästa förmåga följt i sitt vuxna liv.

En begåvad yngling

Men det finns även andra sidor hos honom. I skolan var han en besserwisser och med hjälp av ett utmärkt minne lärde han sig allting snabbt. Sitt mål ställde han tidigt högt, det vill säga att bli Finlands president. Han gav sig också tidigt in i politiken och för Väyrynen föll det sig naturligt att ansluta sig till agrarpartiet eller sedermera Centern. Han fick även många anhängare som i likhet med honom själv litade på hans kommande storhet.

Han invaldes vid 23 år ålder som yngste ledamot i riksdagen, blev snabbt partiets viceordförande och sex år senare först socialminister och sedan arbetsminister i Miettunens regering. Och år 1977 blev han utrikesminister i Sorsas regering, en post som han skulle inneha många gånger senare. Väyrynens lärofader var Kekkonen och det viktigaste var att hålla sig väl med Sovjetunionen. När sedan Sovjetunionen föll samman var det en uppskakande händelse för honom.

Bra utrikesminister

Enligt många tjänstemäns uppfattning inom Utrikesministeriet skötte han sin rotel väl, han var insatt i frågorna, språkkunnig och inte rädd för att fatta beslut. Men både inom inrikes- och utrikespolitiken drogs han med belastningen att han alltid ansåg sig ha rätt. Det var mentalt för honom obegripligt att folk kunde ha andra åsikter, då han ju själv inte kunde ha fel. Hans ibland maniska ego förorsakade många debatter med motståndare och ofta var han en splittrande kraft inom olika regeringar.

På grund av detta var han heller ingen god förhandlare. Flitig har Väyrynen alltid varit, han har vid sidan av politiserandet författat ett dussin böcker, bland annat sin doktorsavhandling på svenska vid Åbo Akademi om Finlands utrikespolitik.

Även misslyckanden

Däremot har Paavo Väyrynen inte, trots tappra försök, lyckats bli vare sig statsminister eller president. President Koivisto misstrodde Väyrynen som person och deras förhållande var genomgående kallt. Ett av de få misstag som han själv medger är att han lät Esko Aho efterträda sig som partiordförande. Fadermördaren Aho skapade sig snabbt en egen position och tog föga hänsyn till företrädarens åsikter.

Beträffande EU intog Väyrynen en negativ inställning och ansåg att vi gick med alltför billigt. Som Europaparlamentariker lyckades han inte till sin förvåning och besvikelse samtidigt också få fortsätta som riksdagsman hemma.

Vid presidentvalet år 2012 deltog han i 400 olika tal- och diskussionstillfällen, så inte var det någon brist på att bjuda till. Hans fru Vuokko har troget ställt upp vid hans sida och helt säkert utgjort ett starkt stöd för honom, också beträffande den egna hotell- och kursverksamheten i norr.

För den politiskt intresserade finns det mycket som är bekant i boken men också mycket nytt. Handlingen hoppar ibland och litet fler årtal skulle ha hjälpt läsaren på traven. Men författarna har gjort sitt bästa för att ta fram Paavo Väyrynens både starka och svaga sidor.