Jägarbacken

I VN:s serie om "konstiga, roliga och fina" platser att bo på i Västnyland presenterades Jägarbacken i Ekenäs den 26 juli.


Jag läste reportaget med stort intresse, utan att ändå riktigt komma underfund med vilket av kriterierna min hemstadsdel sedan mer än trettio år egentligen uppfyllde.

Konstig är Jägarbacken definitivt inte, rolig vet jag inte heller om den är, däremot kan man nog kalla området med sina trevåningshus fint, många av husen har visserligen ett fyrtital år på nacken, men de är väl underhållna.
En bekant som fick sin första bostad här tyckte rent av att området påminde om Drumsö, naturnära i anslutning till centrum.

Som det framgick av reportaget byggdes Jägarbacken ut när de stora industrierna etablerade sig i Ekenäs, bland annat Wärtsiläs porslinsfabrik, nuvarande Ido. I motsats till en seglivad föreställning var beslutsfattarna i Ekenäs absolut inte negativa till industrietableringar, vilket professor Henrik Cederlöf, som var med då det begav sig, bekräftade i en intervju i VN för ett par år sedan.

Men det behövdes bostäder, och Ekenäs stad tog i bruk ett av sina sista outbyggda områden och planerade det som en helhet. Man ville inte skapa en betongförort, det blev inga höghuskolosser, och närheten till skog, strand och berg betonades. Ända från början har Jägarbacken också bestått av både ägo- och hyresbostäder.
Planeringen, som väl inte förverkligades till alla delar, var ändå så lyckad att Jägarbacken väckte nationell uppmärksamhet.

Jägarbacken befolkades relativt snabbt, och en stor del av invånarna var nyinflyttade i stan, ofta också finskspråkiga. Följaktligen uppstod samma urbana myter kring Jägarbacken som kring alla liknande bostadsområden. Jag fick höra om folk som odlade potatis på balkongen, eldade i ugnen eller inte förstod sig på toaletterna.
Jägarbacken var kanske mera socialt orolig än man var van vid i Ekenäs vid den tiden, och i en boendemiljö som dominerades av villor verkade våningshuskvarteren främmande. Kom man däremot från en storstadsmiljö var de låga flervåningshusen nästan idylliska.
Avstånden var heller ingenting att tala om, det gick bra att vara utan bil. Jobb, butik, daghem och skola var på cykel- och gångavstånd.

Som nyinflyttad undrade jag många gånger varför Jägarbacken hade rykte om sig att vara litet avlägsen, och nästan skrämmande. Ingenting av det jag har upplevt, varken när det gällde miljön eller invånarna, har gett någon fog för sådana uppfattningar.
Och för att skingra en vanföreställning som en estnisk invånare tydligen har drabbats av, majoriteten av Jägarbacksborna har nog sina rötter stadigt i Finland, om det nu har någon betydelse.