Sju rätt på lotto

Det är en vanlig fras som blivande föräldrar uttalar. Jag var inget undantag för tretton år sedan då jag väntade vårt andra barn.
Hon föddes drygt två månader för tidigt. De första beskeden var att allt ser normalt ut, hon behöver bara växa till sig. Men efter några dagar kom kallduschen – hon är inte som en vanlig baby född i vecka 31.
En månad av hopp och förtvivlan tog vid, man tog prover, de skickades runt världen för analys. Det kom negativa svar. Då hon var fyra veckor fick hon en diagnos. Det var vår lottosjua, alternativen som fanns kvar var värre.

Tankarna som snurrade i mitt huvud då vi fått diagnosen var många. Jag minns att läkaren sa att "kom i håg att alla barn inte får alla symtom som finns uppräknade". Jag frågade banala saker som om hon får tänder vid samma ålder som andra barn ...
I butiken träffade jag en bekant som såg att jag inte längre var gravid. Hon frågade "vad det blev". Jag svarade en flicka och att hon har en diagnos. Hon kramade om mig och sade att det blir jobbigt – hon hade själv varit med om samma sak.
Med tolv års perspektiv med ett barn med funktionshinder i familjen är det lätt att hålla med om att det har varit och är jobbigt – men också givande och berikande.

Finland är föreningarnas förlovade land – också för vår dotters diagnos finns en förening. Via den har vi fått kontakt med människor runtom i landet, besökt ställen vi aldrig annars skulle ha gjort, prövat på nya saker.
På hemmaplan har jag via skolan och De utvecklingsstördas väl i Västnyland lärt känna många barn och vuxna med funktionshinder samt deras föräldrar. Kontakten med personer med funktionshinder är så ärlig och genuin. Alla har ett språk, det är inte alltid verbalt men miner, gester, handviftningar, glada eller ledsna ögon förmedlar ändå det de vill säga. På stan hörs glada rop och kommentarer om vad nån sett eller läst i tidningen, man får kramar, nån vill berätta vad den gjort under dagen eller vilket läger den ska åka på.

Jag blir väldigt ledsen då jag läser artiklar i Aftonbladet att grannar i Södertälje protesterar mot att boende för personer med funktionshinder ska byggas i ett villaområde. Grannarna är rädda för att området inte längre ska vara tryggt och värdet på husen ska sjunka.
I stället för att vara rädd borde man se olikheter som berikande. Vi kan alla lära oss något av personer med funktionshinder, världen vore lite trevligare om alla vågade visa sin glädje på samma sätt som de. Alla västnylänningar hade en möjlighet att se äkta segerglädje då DUV:s idrottsdagar ordnades i Ekenäs under helgen på centrumplanen, i bowlinghallen och i simhallen.