Benjamin Knopman är reporter.

Gud, vad tråkigt

"All God does is watch us and kill us when we get boring. We must never, ever be boring.”

Citatet tillhör Chuck Palahniuk, Amerikas kanske mest kontroversielle författare som inledde sin karriär med att bli sparkad ur en skrivkurs.

Orsak: de andra deltagarna kände sig obekväma med att ha honom i gruppen efter att han hade författat en novell om en man som älskade med en uppblåsbar sexdocka, en docka som var destillationen av de våtaste av mannens sexdrömmar, och som långsamt läckte luft, medan han desperat försökte avsluta akten.

Om Gud dödar oss när vi blir tråkiga kommer han aldrig att döda Palahniuk.

Men oss andra då?

Skräcken för att vara tråkig är djupt inrotad i dagens Twitter-knarkande, Instagram-inducerade och färgsprakande samhälle. Vi drömmer alla om att vara någon. Något. Om du får frågan "vad gör du på fritiden?" räcker det inte längre med att svara "hänger med kompisar och lyssnar på musik". Helst ska du odla bonsaiträd. Eller spela i ett band som har uppfunnit en helt ny genre, säg, regnrock (som för övrigt redan är uppfunnen).

Annars kanske det händer något hemskt.

Annars kanske Gud dödar oss.

Varje gång jag skriver en text är jag livrädd för att den ska klassas som grå och tråkig. Jag är medveten om att jag jobbar på vad många, felaktigt, kallar för en pensionärstidning. Oftast av personer som inte ens läser texterna. Och ändå bryr jag mig så mycket om deras åsikt att jag filar på formuleringarna, snärtar till rubrikerna och försöker sudda ut varje uns av tristess.

Om mina texter är coola blir jag en cool typ.

Och ändå är jag ganska alldaglig. Mina hobbyn är att gå ut med hunden, städa och läsa. Det mest dramatiska jag gjorde förra veckan var att baka en blåbärspaj med havreflarnsdeg som beläggning (betyg 6/10). Jag älskar mainstreamfilmer som toppar Imdb:s listor och tycker att Swedish House Mafia och Avicii är det bästa som har hänt musikvärlden de senaste tio åren.

Min favroitsexställning är missionären.

Och jag har skämts för det så länge.

Kanske är det bloggosfärens fel. Kanske är det efterdyningarna av hipster-tsunamin. Vi dyrkar det udda, vi höjer misantroperna till skyarna och föraktar det vardagliga.

Vi förespråkar tolerans men tolererar inte intolerans.

Vi hyllar hen och ser skitigt på män och hånskrattar åt Hollywood-frun Maria Montazami när hon säger att kvinnor bör behålla sin mjukhet, sin kvinnlighet.

Som om det vore något absurt.

Nu tänker jag bryta det. Nu tänker jag sluta vara speciell, sluta skämmas för mina spellistor på Spotify och stolt marschera fram genom Karis med min ultravanliga golden retriever.

Jag tänker vara tråkig.

Så döda mig, gud.