19.7.1848

I morgon är det 165 år sedan den allra första konventionen för främjandet av kvinnors samhälleliga rättigheter i den västliga världen hölls. Konventionen ordnades i Seneca Falls i USA och dess betydelse har varit enorm.

Den var startskottet till utvecklandet av det politiska medborgarskapet för kvinnorna i västvärlden. Allt handlade om den revolutionerande idén om jämställdhet mellan män och kvinnor, en främmande tanke för det maskulina samhället ännu för cirka 150 år sedan.

Rörelsen för kvinnors rättigheter åstadkom många reformer, men rösträtten är kanske den mest fundamentala av dem. Trots den tidiga aktivismen var det inte USA utan Nya Zeeland som var först att ge kvinnor rösträtt. Finland hörde också till föregångarna och 1906 blev Finland först i världen med att låta kvinnor kandidera i parlamentsval. Däremot är kvinnors rösträtt inte ens hundra år gammal i till exempel Danmark och Norge. USA gav kvinnor rösträtt år 1920. Storbritannien vågade ta steget först åtta år senare.

De angloamerikanska länderna var banbrytare på tankenivå, men de behövde mera tid att skrida till verket för att ändra den existerande samhällsordningen. De nordiska länderna har haft en ledande ställning i världen när det gäller att befrämja politisk jämställdhet genom handling.

Världens första kvinnliga parlamentariker valdes i Finland år 1907, då 19 kvinnor blev invalda. Den första kvinnliga ministern i en demokratisk regering invaldes i Danmark år 1924. Numera är andelen kvinnor av parlamentarikerna över 40 procent i de nordiska länderna, jämfört med dryga 20 procent i världens övriga demokratier.

Det har funnits demokratiska samhällen redan för ungefär 30 000 år sedan. Den politiskt deltagande kvinnan är alltså en splitterny uppfinning i den västliga världens historia. Ur ett historiskt perspektiv är vår demokratiska jämställdhet den nyaste stora innovationen i vårt samhälleliga tänkande. I många länder har kvinnorna börjat ta tillbaka de förlorade åren i demokratins utkanter. Till och med de amerikanska kvinnorna har sedan många decennier tillbaka röstat ivrigare än männen. Så är fallet även i Finland och det syns.

Vi har för tillfället en regering där kvinnor utgör majoriteten och det är inte första gången. Det finns ingen hög politisk position i Finland som inte skulle ha besatts av en kvinna. Det finns inte många demokratier i världen som kan stoltsera med samma prestation.

Men alla goda ting har en baksida och i den finländska kvinnans fall är det förstås den finländska mannen. Han håller nämligen på att bli alltmer passiv och oengagerad i vårt samhälle. Utslagna män, speciellt unga, har blivit ett stort socialt problem i Finland. Det behövs snart en konvention igen och den här gången är det mannen som ska räddas.