Ralf Friberg är ambassadör.

Provinsiell utrikespolitik

Mariehamn har en lätt internationell anstrykning.

I det självstyrda landskapets huvudstad fungerar två diplomatiska beskickningar: Sveriges generalkonsulat och Rysslands konsulat. Sveriges formella uppgift är att övervaka hur Nationernas förbunds Ålandskompromiss från 1921 efterlevs. Avtalet garanterar landskapets enspråkigt svenska status och ett skydd för dess kultur. Dagens Ryssland är arvtagare till avtalet om Ålands demilitariserade och neutrala status.

Under Sovjettiden syntes konsulatets välkända motorbåt ofta i olika delar av den åländska arkipelagen. Kanske ville de ivrigt fritidsfiskande ryssarna ta reda på de bästa fiskeplatserna – eller något annat. I början av nittiotalet började UM gradvis rikta omvärldens intresse mot självstyrelsen och dess funktionsduglighet. Ålandsmodellen kunde kanske inte direkt kopieras, men den kunde inspirera. Som UM:s presschef inbjöd jag min ungerska kollega Andras Gulyas att besöka Mariehamn.

Fyra veckor senare kom ett ungerskt tv-team för att dokumentera hur modellen fungerade i vardagen. Det har blivit många tv-grupper sedan dess.

Mariehamn besöks tämligen ofta av beskickningschefer som är stationerade i Helsingfors. Dels intresserar som sagt modellen, men en tjänsteresa i sociala tecken till sommar-Åland är inte fy skam det heller. Den åländska gästfriheten har varit berömd. Landskapet bidrar till det nordiska samarbetet med en delegation till Nordiska rådet.

Allt detta får tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi att pretentiöst tala om Ålands ”externpolitik”. Detta är en fyndig omskrivning, då han inte direkt kan skryta med åländsk utrikespolitik. I en färsk ledare tänker Niklas Lampi till om Åland och Nato (ÅT 20.6.). Han citerar forskaren Teija Tiilikainen, som tror att Finlands eventuella medlemskap i Nato inte leder till att Åland skulle förlora alliansfrihet eller demilitarisering. Men Nato har tidigare godkänt medlemmar, som har demilitariserade regioner.

Niklas Lampi växlar därefter till ett villospår. Ålands försvar skulle få en ”västeuropeisk dimension”, skriver han. Åland skulle lämna ett ensidigt finskt försvarsparaply och i stället hamna under ”ett västeuropeiskt paraply”. Här bortser skribenten helt från grundtanken i Nato, nämligen att varje medlemsland så långt det går försvarar sig med egna, nationella krafter. Jag undrar vad ålänningen i gemen skulle svara på frågan om man vill bli försvarat av Sverige, ett land med sitt försvar i fritt fall. En ålänning med god insyn medger att man larmar stort då finsk, militär aktivitet är synlig kring Åland, men ifall av en kris är man bland de första att önska ett finskt försvar av ögruppen.

Under tiden fortsätter Niklas Lampi att i sina spalter med blåslampa hetta upp en saklig debatt till oanade, självstyrelsepolitiska spekulationer.