Lurade av det smarta

Som en ryggmärgsreflex söker sig händer ner i fickor och in i handväskor. Platta äpplen och galaxer reser sig över bordskanten. Klick. No questions asked. På några sekunder vet halva världen hur trevligt vi har det. Det bjuder vi på. Eller hur?

David Carr skriver i en artikel i New York Times att den digitala revolutionen har gjort det acceptabelt att vara oartig: Om en person vi talar med hela tiden ser förbi oss, har blicken på något eller någon i bakgrunden, upplever vi det antagligen som sårande. Men står personen och knäpper på sin telefon är det rätt okej. Vi ska vara uppkopplade. Hela tiden.

Gästen vid middagsbordet som låter telefonen ligga, den är ju till för att ringa med, är numera i en obekväm sits: Sitta tyst och se på medan telefonerna förevigar härligheten? Eller försöka föra en diskussion med bordsgrannen som är mer närvarande på Instagram än i verkligheten?

I ett obekant sällskap kan en smarttelefon och allt vad den innebär vara en tillflykt. Vi kan låtsas att vi gör någonting viktigt. Eller bara göra som de flesta andra. Men vi glömmer att vi samtidigt ignorerar vårt sällskap – i lika hög grad på den stora bjudningen som hemma med familjen. Även om det knappast är avsiktligt är det just den signalen vi ger. Men bryr sig någon? Jag tror det.

I onsdags rapporterade The Drinks Business om en innovation från Brasilien: Ett ölglas som bara står upprätt om man använder mobiltelefonen som underlag. Tanken är att det ska hindra öldrickarna från att se på sina telefoner när de borde njuta av sina vänners sällskap.

Om vi vet att vi ska umgås men inte klarar av att låta telefonen vara kanske det är bäst att inte utmana ödet utan lämna luren hemma. Alternativt välja telefon efter tillfälle. Vi klär oss inte i kostym när vi ska jobba i trädgården. Ska vi då släpa med en svindyr telefon med en dators egenskaper dit den riskerar tappas bort, dränkas i öl eller få en klack genom skärmen? Skulle vi kunna låta tillfället avgöra om telefonen är smart eller inte?

När telefonerna fortfarande satt fast i väggen var telefonerandet en aktivitet som ägde rum mer eller mindre avskilt. Men nu har telefonborden med den nätta lilla duken och katalogen i lådan under försvunnit. Å andra sidan är det inte själva telefonerandet som är problemet. De flesta av oss går avsides om vi får ett samtal vi verkligen måste ta. Det är den tysta aktiviteten, den ständiga uppkopplingen till nätet, som har gjort ett intrång i vårt sätt att vara. Och etiketten har inte hängt med. Men vem skapar den om inte vi själva?

För några år sedan störde vi oss på högljudda mobiltelefonsamtal i tåget eller på bussen. När har vi fått tillräckligt av tummandet på telefonernas pekskärmar? En smarttelefon är bara så smart som dess ägare. Och många av oss gör oss dummare än vi är.