Hur i stället för vad

Mest har det handlat om huruvida läraren har rätt att konfiskera telefoner eller inte. Inte mycket har sagts om hur de exempelvis kunde användas  i pedagogiskt syfte.

Viktigast skulle det ändå vara att tala om vad smarttelefonerna gör med oss. Mina gymnasieelever har vittnat om hur nakna de känner sig utan sina mobiler. Och nog måste väl många av oss äldre också medge att vi blivit beroende. Inte bara av att ringa, skicka sms och mejla, utan också av nöjesaktiviteter som att facebooka eller spela spel. Att kolla telefonen var och varannan minut har blivit en vana som är svår att göra sig av med.

Forskaren och författaren Isa Merikallio har i sin bok Suorituselämästa merkityselämään - yhden sanan elämänmuutos (ungefär Från ett prestationsinriktat liv till ett meningsfullt liv - en livsförändring med ett ord) myntat begreppet naposteluelämä. Finskans verb napostella betyder ju att småäta, att plocka i sig godbitar.

Och vårt pysslande med telefonerna är just ett exempel på hur vi i vår hektiska vardag söker efter snabb och enkel tillfredsställelse. Vi unnar oss lite avkoppling genom att spela ett två minuter långt spel och märker knappt hur vi fem minuter senare igen sträcker ut handen mot telefonen där den ligger bredvid oss.

När vi ständigt byter fokus från en sak till en annan försvagas vårt engagemang i de uppgifter vi ska utföra och i de människor vi har omkring oss, menar Merikallio. Själv  har jag märkt att det finns folk som beter sig som om världen bakom skärmarna var verkligare än den fysiska verkligheten, eller köttvärlden som man säger nuförtiden.

Och ute på nätet är utbudet av snabb och enkel tillfredsställelse så stort att det är svårt att säga nej tack och börja leta efter det mera krävande och långsiktiga, det som i slutändan ger en djupare och mera varaktig tillfredsställelse. Merikallio menar att vi borde sluta med att hela tiden fokusera på vad vi vill ha och istället fråga oss hur vi vill leva våra liv.

När mina elever på studentdimissionen går upp på scenen för att få sina vita mössor tänker jag stolt på hur många gånger under sin skoltid de ändå måste ha bestämt sig för att låta mobilen ligga kvar i väskan i stället för att smussla fram den under lektionen, hur ofta de stängt av datorn för att böja sig ner över matteboken.

Det är ett av många skäl för dem att känna djup tillfredsställelse över sin finländska studentexamen. Den avlägger man nämligen inte genom att spela Clash of Clans. Samtidigt hoppas jag ju att de nu på allvar ska ställa sig frågan om hur de vill leva sina liv och inte bara fokusera på allt det där de vill ha.