Valdansen

Men nu kan hon ta revansch, för Amin har bytt boxningshandskarna mot dansskorna. I tv-programmet Dansar med stjärnor har han klarat det första hindret mot final, i och med att han inte föll ut då den första gallringen skedde i söndags. Men än kvarstår många övningsfyllda veckor innan tävlingen är avgjord. Med tanke på den totala avsaknaden av korrekt rytm i hans jive har han hårt arbete framför sig.

Fast det är förstås inte bara tekniken som avgör i det här fallet. Här gäller framför allt att vinna tittarnas gunst, vilket inte alltid har att göra med att dansstegen ska sitta precis rätt. Vi var många som under tidigare säsonger av stjärnregnet på parketten suckade över att Antti "Kanki" Kaikkonen fick fortsätta sina staplande steg på dansgolvet så länge eller över att Jethro Rostedt inte petades trots minimala poäng. Tillräckligt många tittare ville ha dem kvar.

Tillräckligt många röster är också det som gäller i valtider och eftersom Amin Asikainen ställer upp som kommunalvalskandidat har han, som Kyrkslätts övriga 248 kandidater, en kamp att föra också på den arenan. Än har det varit förvånansvärt tyst på valarenan på orten men snart befolkas väl torg och affärer av leende kandidater med ballonger i rätt färg. Kandidater som är redo att säga de rätta sakerna för att få din röst.
Inte heller i kommunalval är det alltid den som sitter inne med den största kunskapen som tar hem rösterna. I stället gäller det också här att ställa i gång en så bra show som möjligt, säga de rätta sakerna och ha det rätta tilltalet. De politiskt korrekta vallöftena tunnas snabbt ut när vardagen slår till, vilket Hufvudstadsbladet här senast med all önskvärd tydlighet visade i sin jämförelse över vallöften och konkreta åtgärder. Visserligen gällde det Helsingfors, men det finns ingen orsak att anta att andra kommuner är mycket avvikande. Vardagspragmatismen tär på idealismen.

Frågan är om Amin slår an de rätta strängarna hos tittarna. I kommunalvalet kan kändisfaktorn bära en bit men avgörande blir nog vilket budskap han väljer att föra fram. I söndagsprogrammet bådade den självutlämnande attityden gott för danstävlingen, för tittare gillar dem som vågar ge av sig själva. Mest poäng av mig plockar de dansare som släpper tittarna tillräckligt nära och visar ett genuint intresse för det de håller på med, fast det så bara är att lära sig att uttrycka sig genom dansen.
Det genuina är också det som gäller när jag väljer min kandidat till fullmäktige. Jag vill varken välja en ensakskämpe eller en gaphals, för båda saknar intresse för andras verklighet och andras behov. De som vågar visa sin mänsklighet och respektfullt går in för en dialog med väljarna – och medkandidaterna – har en stor chans att få min röst. De som möter mig med "Får jag lov?" i motsats till "Så ska det låta".

På dansparketten är det – mamma Maila får ursäkta – inte bygdens son som tilltalat mig mest. Vem som får min röst i valet återstår att se.