Lyckad flytt för målvakt
I juni lämnade handbollsmålvakten Charlotta Roos Finland för spel i norska division 1. Den första tiden har levt upp till förväntningarna.
Efter en lyckad säsong som målvakt för Sjundeå IF i damernas FM-liga, anade nog många att nya utmaningar väntade för den 19-åriga Grankullatjejen.
– För min del var det inte aktuellt med en fortsättning i Finland. Däremot var det aningen oklart exakt vart flyttlasset skulle bära, säger hon.
I juni var sedan kontraktet påskrivet med division 1-klubben Fredrikstad Ballklubb.
– Det fanns olika alternativ, både i Norge och i Sverige. Men Fredrikstad verkade lämpligast och jag har inte blivit besviken.
Mera fysisk träning
Det blev några hektiska junidagar efter att kontraktet var påskrivet. Försäsongsträningen körde snabbt i gång och det var bara att börja jobba.
– Genast från början blev jag väl mottagen i laget. Som finlandssvensk hade jag också en stor fördel beträffande språket, säger hon.
Träningarna var också kanske aningen hårdare än på hemmaplan, men mängden ökade inte nämnvärt.
– I Sjundeå tränade vi tre gånger i veckan och dessutom deltog jag i skolans handbollsprogram. På det sättet kom det inte som någon chock, men visst var både tempot och nivån helt andra.
Den kanske största förändringen beträffande träningen, var hur mycket större fokus det var på fysiken.
– Dessutom tycker jag också inställningen till träning är en annan här. Om jag vill träna klockan sex på morgonen, kan jag vara ganska säker på att få sällskap av fyra andra, säger Roos.
Första gången hemifrån
På samma gång som hon flyttade till Norge, flyttade hon förstås även hemifrån.
– Jag bor ensam, men en lagkamrat bor i samma område. Fredrikstad är trivsamt och man klarar sig bra med en cykel.
För tillfället gör hon ingenting vid sidan om handbollen och detsamma gäller för de flesta utländska spelarna i klubben.
– Många av de norska spelarna kombinerar däremot handbollen med antingen studier eller arbete.
Roos berättar att handbollen inte kommer på första plats i Fredrikstad, det gör fotbollen och ishockeyn. Men intresset för handbollen är ändå större än i Finland.
– Våra matcher är alltid välbesökta, vilket förstås är kul.
Samtidigt är handbollen mycket mera utbredd i Norge än vad fallet är i Finland, där egentligen bara finlandssvenskarna spelar.
– I FM-ligan var den längsta resan till Åbo. Här har vi till flugit till en bortamatch, säger Roos.
Bättre på allt
Enligt henne är den stora skillnaden mellan spelet i Norge och i Finland, att spelarna är lite bättre på allt.
– Spelet är snabbare och mera fysiskt. Dessutom är de individuella misstagen färre och som målvakt sätter skyttarna en hela tiden på prov med bra skott.
Dessutom är det inte längre lika bekanta motståndare som tidigare.
– I FM-serien var det i princip samma spelare man spelat med och mot i flera säsonger. Förstås är jag ny i Norge, men överlag verkar det vara en större omsättning på spelare från år till år.
Under hösten har Roos spelat matcher både i föreningens första och andra lag.
– Det har varit lite upp och ner. Vissa matcher har vi spelat bra i, för att sedan inte komma upp i samma nivå i följande. Men jag tycker det är ett bra koncept att ha två lag, på det sättet får man hela tiden hålla formen uppe.
Vill utvecklas
Med en halv säsong undan i sitt nya hemland, är Charlotta Roos på det klara med vad som väntar efter julpausen.
– Främst vill jag utveckla min spelförståelse och i allt högre grad komma in i det norska handbollstänket.
Men hon anser redan att de inledande månaderna lärt henne mycket.
– Visst, det är klart att mitt eget spel hela tiden förbättras. På samma gång är det förstås viktigt att inte bli nöjd. Man kan alltid bli ännu bättre.
För tillfället är hon hemma i Grankulla och firar jul. En efterlängtad ledighet och på samma gång chansen att träffa vänner och bekanta.
– Inte skall jag göra någonting speciellt. Som alla andra blir det väl att äta julmat och umgås med familjen.
Hennes kontrakt gäller för 1+1 år, men Roos gör ingen hemlighet av att hon inte är på väg tillbaka till Finland.
– Nej, för tillfället vill jag nog satsa hårt och se hur långt det räcker.
Men hon tar ändå ingen stress över framtida karriärval.
– Sist och slutligen kan jag inte göra någonting annat än mitt bästa.