Hangös hopp siktar högt
Höjdhopparen Linda Sandbloms väg tillbaka till toppen går via gymmet. En ledbandsskada testar tålamodet, men det uppställda målet – OS i Rio de Janeiro – känns fullt realistiskt.
Hennes säsong tog slut redan i Kalevaspelen vid månadsskiftet juli–augusti. Då knäppte det nämligen till i ett ledband i upphoppsfoten som redan hade en belastningsskada. Ingenting var av eller brutet, men läkaren förutspådde en relativt lång läkningstid.
Den tiden pågår fortfarande och hon tar sig igenom den utan att få springa eller hoppa. Det är grundträning som gäller, precis som vanligt under hösten, men nu krävs extra mycket tålamod.
Därför träffas vi där, på Steelstudio i Hangö, för ett snack om säsongen som gått, idrottslivets tråkiga sida och framtiden.
– Säsongen gick helt okej, men den blev bara halvgjord, säger Sandblom en aning besviket.
- Ålder: 26.
- Bor: I Hangö.
- Familj: Sambo och hundvalp.
- Gren: Höjdhopp.
- Förening: Hangö IK.
- Personbästa: 189 cm (2013 i Sverigekampen).
- Årsbästa: 183 cm.
- Tränare och manager: Pappa Leif ”Leffe” Sandblom.
- Förebilder: Blanka Vlasic och Emma Green.
- Målsättning: En plats i OS i Rio de Janeiro 2016.
-
Hemsida: lindasandblom.fi.
Utbildning: Barnträdgårdslärare.
Hellre nu än sen
Hon hade ändå lite tur i oturen i och med tajmningen.
– Ja, det är positivt, hellre går jag igenom det här nu en sen. Grundträning gör jag i vilket fall som helst under hösten. Nu kan den till och med bli lite roligare och få mer variation och jag kan passa på att träna sådant som annars lätt blir åsidosatt, som att förstärka vristerna.
– Fast det är roligt ibland är det också mycket tråkigt och jobbigt. Jag börjar verkligen få nog av gummibandsövningarna.
Skador och teknik
I två månader har hon tränat hårt nu och foten är på bättringsvägen. Huruvida belastningsskadan och ledbandsskadan har samband är oklart, men spelar ingen större roll.
Mer angeläget är att undvika skador framöver. Det sägs att de hör idrotten till, men man kan i varje fall försöka minimera riskerna.
– Det finns nog saker att korrigera i det tekniska för att det inte ska hända igen, säger Sandblom som var i en liknande situation i december i fjol.
Då var det en stressfraktur som hindrade henne från att springa och hoppa. Som proffsidrottare klarar hon ändå dessa tålamodsprövningar galant även om det krävs mycket viljestyrka.
– Det är en ganska riskabel gren med tanke på hur foten belastas och vrids.
Siktar på OS
Det tidskrävande och tålamodskrävande tränandet ger förstås utdelning då allting äntligen stämmer i tävlingssammanhang. Det ligger veckor, månader och år av träning bakom ett hopp som är över på några sekunder.
– Jag har mål som jag vill uppnå. Då känns det lätt att klara det man måste uthärda på vägen dit.
Sandbloms finaste idrottsminne så här långt är från Sverigekampen 2013 då hon hoppade sitt personbästa: 189 cm.
Nu siktar hon på att höja ribban för att nå EM i Amsterdam 2016 och ännu hellre Olympiska spelen i Rio de Janeiro.
Kvalgränsen till EM är 190 cm medan en OS-plats kräver ytterligare några centimeter.
– Det är klart att det krävs förbättring, men OS-målet känns helt realistiskt. Vissa dagar är mindre positiva, men det är länge till augusti och jag kan bygga upp i lugn och ro nu.
Vad bygger målets realism på?
– Både 2014 och 2015 har jag känt att jag kan bättre, men att jag bara inte har fått allting att stämma. Jag vet att jag inte fått ut det maximala ännu.
Kvalitet framför kvantitet
Självsäkerheten är påtaglig och en förutsättning för en seriös satsning på idrotten.
– Annars skulle jag inte hålla på. Jag skulle inte orka om jag inte gjorde det för min egen skull och för alla de som tror på mig. Grundträning med spyor i halsen är inte så kul.
I nuläget satsar hon med sin tränare, pappa Leif "Leffe" Sandblom, på kvalitet framför kvantitet i träningen.
Det innebär att hon tränar "bara" 6–7 gånger i veckan. Förut blev det 8–12 gånger.
– Om man lyckades träna helt rätt kunde tre gånger i veckan räcka. Det handlar mer om kvalitet, teknik och återhämtning för mig nu för tiden, säger Sandblom som hoppas kunna delta i inomhussäsongen.
– Men går det inte så går det inte.
Två förutsättningar
Hon blev i januari utexaminerad barnträdgårdslärare, men avvaktar med att söka jobb. Nu lägger hon i stället all energi på höjdhoppandet och är tacksam över att ha den möjligheten.
– Utan sponsorer skulle jag inte kunna göra det här. Med ett jobb skulle jag inte kunna satsa på samma sätt.
Sponsorerna är en förutsättning för att nå de uppställda målen, en annan är förstås att skadan inte upprepas.
– Jag måste vara mer noggrann och lyssna på kroppen. Förhoppningsvis lär jag mig av skadan och blir mer uppmärksam på kroppens signaler.