Stålman inom västnyländsk fotboll
– Fotboll och att försöka hålla mig i form är en stor del av mitt liv. Jag spelar så länge jag har något att tillföra, och sedan får kroppen och inte åldern avgöra när det är dags att sluta.
Det säger Hangölaget Hickens 45-åriga veteran Tom Enberg, som debuterade i föreningens representationslag för nästan tre decennier sedan. Sin första A-lagsmatch i det gul-blåa matchstället gjorde Enberg nämligen 1988.
– Om det visar sig att jag spelat min sista match i Hickens representationslag så är det på grund av mig oberoende orsaker. Det ödet ligger i den blivande tränarens händer.
Den mångåriga lotsen Jyrki Pellikka har meddelat att han inte står till förfogande nästa säsong, och i nuläget är det oklart vem som tar över vid rodret. Enberg, som axlat en dubbelroll och vid sidan av spelandet assisterat Pellikka de två senaste åren, har åtminstone ännu inte blivit tillfrågad.
– Jag har inte fått frågan, men jag skulle heller inte tacka ja på rak arm om den serverades. Det finns många detaljer som först måste vara klara.
Enberg vill inte precisera vilka detaljer han syftar på, men på det stora hela anser han det vara en nackdel att man låter lagbygget drar ut på tiden.
– Det nya tränarnamnet borde stå klart tidigt eftersom det börjar rivas i spelarna direkt efter att säsongen avslutats. Men årsmötet hålls i november och först därefter börjar byggandet med tanke på nästa säsong, förklarar Enberg.
Ner i backlinjen
Enberg har gjort en lång och meriterande karriär på mittfältet och i anfallet i det nationella seriesystemet från TPS och MyPa i ligan till Hangö IK i division 1, 2 och 3. Under den nyss avslutade säsongen fick han emellertid stifta bekantskap med en helt ny position då han tog klivet ner i backlinjen.
– Jag har i längre tider spelat på mitten av mittfältet eller i anfallet, men inför den senaste säsongen var jag tvungen att kompromissa. För första gången i karriären spelade jag som ordinarie mittback, och med facit på hand gick det överraskande bra.
Statistiken styrker Enbergs analys – Hicken släppte in minst mål i serien. Närmare bestämt stannade siffran på 21 baklängesmål, en siffra som seriesegraren FC Espoo för övrigt även noterades för.
– Det positiva med att byta anfallet mot försvaret är ju att man vet hur en forward tänker. Vad gäller fotbollsfilosofi generellt är jag hur som helst en vän av offensiv gladfotboll. Stunderna framför motståndarmålet blev den senaste säsongen inte så många som jag är van vid, men jag lyckades trots allt göra två mål. Den ena baljan satte jag från en retur och den andra från en frispark, säger Enberg med ett stort skratt.
Den gamla goda tiden
Enbergs första fotbollsminnen från hemstaden sträcker sig till slutet av 70-talet, då Hangö hade två konkurrerande lag i HIK och Hangö Arbetarnas Idrottsklubb.
– Det var juniorfotbollens storhetstid i Hangö. Jag var i knatteåldern, men kommer ännu ihåg rivaliteten som rådde mellan HIK och HAIK. Det var frågan om derby i ordets riktiga bemärkelse.
Sedan dess, och under Enbergs närmare 30 aktiva år i seniorsammanhang från slutet av 80-talet, har dock mycket förändrats i Hangöfotbollen.
– Fotbollen i Hangö har helt klart krympt. Under fotbollens glansdagar var grenarna som konkurrerade om juniorer få till antalet. På det stora hela har fotbollsföreningsverksamheten blivit mindre, och så har den gamla hederliga talkoandan blivit sämre, analyserar Enberg.
Raden av utmaningar
När det blir tal om Hickens framtid låter svaren inte vänta på sig. Utmaningarna på division 3-nivån är många.
– Till exempel skulle vi med bästa tänkbara manskap säkert ha kunnat utmana en stor del av division 2-lagen den gångna säsongen. Men för en lång serie var vår trupp för tunn. På den här nivån är det inte enbart skador som stör, man måste också räkna med att spelarna många gånger prioriterar sitt privata liv framom fotbollen.
– Det är ganska beskrivande att vi under säsongen inte en enda gång hade samma öppningselva två matcher i rad. Som tränare skulle man förstås vilja se att uppställningen är någorlunda permanent. Och då ska man hålla i åtanke att vi i snitt spelar endast en match i veckan.
Efterlyser bättre träningsmöjligheter
Enberg tror att HIK mycket väl kunde hålla för spel i tvåan, men för att det ska bli verklighet borde förutsättningarna förbättras.
– Under de två år som jag agerat assisterande tränare har våra insatser under våromgången varit betydligt mycket sämre än under höstomgången. Därifrån kommer vi till snacket om vinterförhållandena.
– Vi tränar i en liten hall och på en liten konstgräsplan som på sin höjd är ämnad för spel 7 mot 7. Utan goda träningsmöjligheter stagnerar verksamheten, men det är förstås en sak som inte direkt ligger i klubbens utan beslutsfattarnas händer. Vidare är det en kostnadsfråga. Många av division 3-lagen spelar i en hallserie under vintern och är på så sätt klart bättre förberedda än vi när säsongen kör i gång på våren.
Cupguld och Anfield
Den nyligen avslutade säsongen var Enbergs 21:a i HIK-tröjan. I ligasammanhang representerade Enberg MyPa och i två repriser TPS mellan åren 1993 och 1999.
Som höjdpunkter från den egna karriären lyfter Enberg fram det finska cupguldet tillsammans med TPS 1994, Cupvinnarcupmatchen med MyPa mot Liverpool på Anfield 1996 samt de fem gånger han fick dra på sig landslagströjan.
– Cupguldet var en enormt fin upplevelse. Det var med viss nostalgi som jag följde med IFK Mariehamns vilda guldfirande nyligen. Och matchen mot Liverpool på ett fullsatt Anfield är en händelse jag aldrig kommer att glömma. Jag var inte med i öppningselvan, men blev inbytt i andra halvlek. Redan att man kan säga att man spelat på Anfield känns stort. De fem inhoppen i A-landslagsmatcherna är också fantastiska minnen.
Ett gymkort blev räddningen
När det gäller Enbergs imponerande karriär dyker två frågor oundvikligen upp. Dels undrar man varifrån motivationen kommer, dels vilken hemligheten är bakom att kroppen fortfarande håller för spel.
– I ärlighetens namn har jag inte funderat så mycket på åren och åldern. Mitt brinnande intresse för fotbollen är den drivande kraften, och det faktum att man märker att man ännu hänger med är den motiverande faktorn.
Som 35-åring hade Enberg stora problem med akillessenorna, men en gammal bekant från åren i TPS gav lösningen på problemen.
– Vid den tiden tog återhämtningen efter en match en vecka i anspråk. Det var allt annat än roligt. Men min gamla fysiotränare Ari Alonen från TPS-tiden blev räddningen. Han konstaterade att jag måste förbättra min muskelkondition, och efter det samtalet blev jag medlem på gymmet.
– Därefter försvann också krämporna. I nuläget går återhämtningen på några dagar. Om jag inte hade sluppit krämporna, då skulle dojorna ha hamnat på hyllan för länge sedan, säger Enberg.