Att gräva guld i dyn
Det skrämmer mig. Ofta lyckas jag sätta det åt sidan, men ibland kan jag inte komma ifrån den gnagande tanken: hur ska detta sluta?
Det gäller inte bara mitt jobb. En hel hög med härliga kolleger – kundbetjänare, grafiker, annonsförsäljare, fotografer, redaktörer och layoutare – står inför samma dilemma. Vem som helst av oss kan inom en mycket snar framtid stå utan den fasta punkt som jobbet innebär för många av oss.
Och vi är inte ensamma. Enligt siffror som fackföreningscentralen FFC tagit fram har 8 303 personer sagts upp efter samarbetsförhandlingar fram till den 15 september i år.
Konduktörer, svetsare, banktjänstemän, skogsarbetare, försäljare, kanslipersonal, fabriksarbetare, journalister och många fler står nu och överväger sina alternativ. Var och en av dem bär sin egen börda och varje uppsagd innebär en personlig tragedi. Och vart man än vänder sig möts man av fler dåliga nyheter, flera företag som går omkull, nya branscher som drabbas av samarbetsförhandlingar. Då kommer den igen, frågan: hur ska detta sluta?
Varför skriver ni så negativt? Kan ni inte skriva om något positivt ibland?
Frågan ställs med jämna mellanrum av läsare vars mått börjar vara rågat. Inte flera klagovisor nu. Inte ännu mera negativitet. Inte ännu en nedläggning.
Jag förstår er. När omvärlden blir för jobbig vill man helst bara stänga ute den. Men som journalist är det min plikt att lyfta fram, berätta, beskriva och granska. Och när omvärlden är grå kan rapporteringen inte bli guldskimrande. Jag kan inte försköna det fula.
Men samtidigt: allt det fina i världen har ju inte tagit slut. Det bara känns svårare att gräva fram guldet när dyn är så tung. Det kräver en medveten, styrd satsning för att inte bli medryckt i den nedåtgående spiralen. Och det är tungt att jobba mot strömmen. Särskilt om man inte riktigt vet vartåt man ska styra och de negativa nyheterna faller som på beställning framför fötterna på mig.
Fast jag är journalist har jag ingen kristallkula. För varje guldklimp jag vill ha fram får jag gräva så svetten lackar. Men guldklimpar tackar man ju inte nej till, så vet du var de finns: hör av dig!
Så hur ska det sluta? Ingen aning. Men jag jobbar på att gräva guld tills vi vet. Vill du hjälpa mig?