Två kapitel i Finlands historia
Framtiden ser tryggare ut för frontmuseet i Lappvik då den nybildade Krigshistoriska föreningen i Västnyland tar över som ägare.
Frontmuseet har en unik ställning bland minnesmärkena från krigen 1939–44. Museet finns på en autentisk plats, här gick gränsen till den sovjetiska Hangöbasen, här stod Finlands försvarsmakt öga mot öga med Röda armén, och i den här terrängen på Hangö udd och i skärgården utkämpades svåra strider sommaren och hösten 1941.
Minnesstenarna vid krigargravarna på de västnyländska begravningsplatserna nämner många platser som i dag förknippas med somrigt skärgårdsliv.
Frontmuseet och dess omgivning med stridsvagnshinder och löpgravar är en levande påminnelse om vår historia, ett motdrag till den växande historielösheten.
Museet pekar också på en annan aspekt av Finlands krigshistoria. Den ursprungliga korsun Den gyllene freden som ingår i museet byggdes av svenska frivilliga på Hangöfronten. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige har djupa rötter.
Det privatägda museet var länge något av ett enmansprojekt för Stig Häggström. Hans arbete fortsattes plikttroget av hans son Ralf, men verksamheten behöver en bredare bas.
Krigshistoriska föreningen, som har sina rötter i veteranföreningarna i trakten, vill bygga upp museihelheten på nytt, samordna de olika intressenterna bakom museet och skapa kontinuitet. Det är en viktig uppgift, evakueringen av Hangö, striderna, återvändandet och uppbyggnaden är en miniatyrbild av det som hela Finland genomlevde under krigsåren. Den bilden är värd att förtydligas när republiken firar sitt hundraårsjubileum.
Och inte långt från Hangö finns följande kapitel. Museet Igor i Degerby i Ingå berättar om Porkalas tid som sovjetisk militärbas, från 1944 till 1956, och också om livet på den hermetiskt slutna basen.
Nystarten för frontmuseet kan gärna inbegripa en koordinering med Igor, tillsammans skildrar de en tung och dramatisk tid i vår historia.