Det är snart etthundra år sedan det var inbördeskrig i Finland. Den enklaste beskrivningen av hur det började brukar vara att socialisterna sent en söndagskväll i januari 1918 hissade en röd lanterna på arbetarföreningens hus i Hagnäs i Helsingfors. Därefter gick man in till centrum och ockuperade järnvägsstationen, telefoncentralen och telegrafen. Revolutionen och kriget i den sju veckor gamla republiken hade börjat.

För att veta att ett krig inte börjar ur tomma intet behöver man kunna historia. Det känns inte rätt att vi i Finland firar hundraårsminnet av hur brutalt finländsk humanitet och kultur klappade samman i 1917 och 1918 års händelser – genom att skära i gymnasieundervisningen i historia.

Kriget kom efter att ett folk och en nation hade blomstrat upp vid världsutställningar och olympiska spel, i musik, i konst, genom ett framgångsrikt lantbruk, genom folkbildning och jämställdhet för kvinnor. Den ryska tiden var i Finlands historia på många sätt en god tid, som upphörde i blodsvintern 1917–18.

I händelser, där Minna Canths, Gallen-Kallelas och Sibelius land störtades i en sällsynt orgie av våld, slakt och hämnd dödades 37 000 människor. Sällsynt många av dem var civila, och många dog som fångar.

Människor och förfäder till nu levande människor sköts i Västankvarn, svalt i Dragsvik, internerades i Helsingfors och drunknade i isarna utanför Pellinge. I det som hände sammanfattas allt: hur brutal människan plötsligt och oväntat kan bli; hur tydliga mönster om och om igen upprepas i världshistorien.

Vita och röda dödade varandra i skuggan av ett världskrig (det första), ett imperiums sönderfall (Ryssland), en nations födelse (Finland), en ny samhällsideologis framväxt (socialismen), motsättningar mellan fattiga och rika, ett politiskt vakuum och inte minst av den egenmakt som dåtida gatupatruller tog sig (i skyddskårer och arbetargarden).

Av historien kan vi lära oss att se samma händelser komma igen i olika skepnad – och att alla samhällsordningar förr eller senare vacklar och övergår i nya på omstörtande och brutala sätt.

Gatupatruller i offentliga rum har möjligen 2016 fått större rubriker än vad det verkliga hotet utgör. Men ett samhälle som har läst sin historia kan tyda tecknen.

En måndag 1905 öppnade Stockmann i hörnet av Alexanders- och Unionsgatan, trots att det var storstrejk. De självorganiserade röda gardena i staden ansåg att strejken borde fortsätta och rök ihop med affärens personal och andra som blandade sig i.

I det politiska vakuum och de osäkra tider som rådde, kallade polismästaren in universitetets gatupatruller, studentgardet på 400 man. De båda trupperna stod till sist stridsberedda på Alexandersgatan, men övertalades till slut att gå hem.

Den som kan sin historia vet hur allting hade utvecklat sig tolv år senare. Då följde åren 1917–18 som fortfarande har en stank av tabu genom våra släktled.

Historieforskare eller skönlitterära författare som Kjell Westö har fått oss att lägga pusslet i våra huvuden om varför vi finländare är sådana vi är på grund av dessa händelser.Det är inte klokt att lämna nya generationer utan ramar och fakta om varför allt detta hände.