Regeringen beslöt ju under några krismättade dygn i början av november att grunda 18 "självstyrande områden" vid sidan av de 15 social- och hälsovårdsområdena. Landskapen styrs av folkvalda fullmäktige.
Regeringen tänker slå fast grunderna för landskapsreformen i februari. Det är en ambitiös tidtabell för en reform som innebär allmänna val på regional nivå. I planerna finns också att ge landskapen beskattningsrätt.

Nyland, landets folkrikaste och ekonomiskt mest dynamiska region särbehandlas inte i reformplanerna.
Det är något som Helsingfors, Esbo och Vanda inte är förtjusta i.
För ett par veckor sedan föreslog Tatu Rauhamäki, Saml som leder stadsstyrelsen i Helsingfors att Nyland delas i två landskap. Den ena delen består av metropolregionen, de tre nämnda städerna jämte Grankulla, Kyrkslätt, Kervo och Sibbo, resten av Nyland bildar det andra landskapet.
Proportionerna är inte på något sätt jämna, i metropollandskapet bor 1,2 miljoner invånare, i resten av Nyland bor 0,4 miljoner.
Stadsstyrelserna i Esbo och Vanda är på samma linje som Rauhamäki.

Rauhamäki vill blåsa liv i metropoldiskussionen, som har förts med varierande intensitet under många år. Olika modeller har lagts fram, men det har i allmänhet stupat på att ingen av metropolstäderna vill ge avkall på sin självständighet.
Ett landskap för metropolen är en bra kompromiss mellan regelrätta kommunsammanslagningar och en lösare metropolförvaltning, menar Rauhamäki.
Det behövs en helhetssyn i regionen, markplanering, bostadsbyggande, trafiken, och inte minst befolkningstillväxten är frågor som kräver lösningar som inte binds till kommungränserna. I det avseendet är Rauhamäkis initiativ motiverat.

Men en lösning som splittrar Nyland betyder att regeringen måste riva upp sitt mödosamt åstadkomna beslut om antalet landskap. Regeringspartierna är knappast intresserade av att ta upp den frågan på nytt.
Det verkar inte heller särskilt rätlinjigt att dela upp Nyland i två landskap, samtidigt som social- och hälsovården skulle organiseras av ett gemensamt vårdområde med Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt som kärna.
Den existerande modellen bygger in ett undantag från regeln då tre av landskapen redan ska ordna vården i samarbete med grannlandskapet. Om Nyland dessutom får en skräddarsydd version avlägsnar man nog sig från målet att ge likvärdig service på samma grunder i hela landet.

Att skilja ut huvudstadsregionen till ett eget landskap aktualiserar demokratiproblemet som också finns inbyggt i den existerande modellen. Hur kan de 400 000 invånarna i väst, norr och öst göra sina intressen gällande gentemot 1,2 miljoner i metropolområdet?
Här är det värt att reda ut om landskapsförvaltningen kan ge utrymme för regionala dellösningar som beaktar skillnaderna mellan huvudstadsregionen och resten av landskapet. Nylands tvåspråkighet och målet att slå vakt om de livskraftiga svenska strukturerna kan också kräva speciallösningar.

Huvudstadsregionen är en ekonomisk motor för Nyland och hela landet, och grannkommunerna räknar närheten till huvudstadsregionen som en viktig utvecklingsresurs. Det förändras inte av landskapsförvaltningen.
Men ett odelat Nyland med ambitionen att främja utvecklingen i hela landskapet kan bli ett instrument som balanserar de regionala intressena på ett sätt som gagnar hela området, tätorter, glesbygder och den långa kusten med sin skärgård som ställer speciella krav.