Kring den här frågeställningen förs en litet oregelbunden debatt.
Debatten breddas av att europarlamentarikern Paavo Väyrynen, C, tog initiativ till en namninsamling för att förmå riksdagen att besluta om en folkomröstning om Finlands framtid i den gemensamma valutan.

I dagens läge är det inte sannolikt att initiativet, som har samlat mer än de nödvändiga 50 000 namnen, godkänns. Det ger ändå en välkommen möjlighet att föra en diskussion om Finlands framtid i eller utanför euron. 
Att Finland var i den första gruppen länder som införde euron var en konsekvens av den medvetna strategin att Finland ska vara med i EU:s inre kärna, och i alla organ där beslut som påverkar Finland fattas.
Att lämna euron vore den avgörande bekräftelsen på att den strategin inte längre gäller.

En mätning som Yle gjorde dagarna före jul visar att finländarna inte vill lämna den gemensamma valutan. 54 procent skulle rösta för att stanna kvar i euron om det nu skulle bli en folkomröstning. 31 procent skulle rösta nej.
Samtidigt tror 44 procent att Finland skulle klara sig bättre utanför euron, 20 procent tror att det är sämre utan euro.
Att majoriteten ändå vill behålla den tyder på att man ser den gemensamma valutan i ett bredare perspektiv, euron är en symbol för en värdegemenskap som finländarna omfattar.

Utan euron hade Finland kunnat devalvera sig ur den ekonomiska krisen, som så många gånger förr, säger motståndarna.
Men devalveringar hade inte räddat Nokia från de strategiska felbedömningar som gjorde att mobiljätten och en stor del av det informationsteknologiska klustret runt den kraschade.
Däremot är det tveksamt om Nokia hade valt att bygga upp sin framtid i ett Finland med en notoriskt svag valuta. Finlands EU-medlemskap och euron gav en trovärdig bas när Nokia på allvar blev globalt.
Samma argument gäller fortfarande när Finland vill locka utländska investerare.

Finland och Sverige valde olika när det gällde euron. Nu klarar sig Sverige betydligt bättre.
Men det beror inte på euron, utan på att Sverige har genomfört en omfattande reform av arbetsmarknaden. Det har Finland inte gjort, trots att euromedlemskapet hade förutsatt det, påpekar professor Markus Jäntti.
Han hör till dem som anser att Finland kanske skulle ha klarat sig bättre med en egen valuta, men att det hur som helst skulle vara en enorm risk att lämna euron i det här skedet.
Det är en rimlig bedömning, finländarna har ingenting att vinna på att vara försökskaniner i ett samhällsekonomiskt experiment som påverkar värdet på banktillgångarna, lånen och statsskulden.
Hela idén med manövern vore ju att ersätta en stark valuta med en svagare, och hoppas att det gör finländska produkter mera säljbara ute i världen.

Bengt Dennis ledde Riksbanken i Sverige fram till 1993. Han försvarade bland annat kronans värde med räntor på upp till 500 procent. Han håller med Markus Jäntti om att valutan inte är orsaken till att Sveriges ekonomi är starkare än Finlands.
Dennis påpekar, i en intervju i Kauppalehti, att Finland valde euron framför allt av politiska och säkerhetspolitiska skäl.
De argumenten är fortfarande relevanta.
Den säkerhetspolitiska omgivningen runt Östersjön har skärpts. Vilken signal ger Finland om man både säger nej till Nato, och dessutom skulle lämna euron?
Då skulle de tre baltiska länderna både höra till Nato och ha euron, medan Finland skulle sakna båda. Det skulle på ett markant sätt lämna oss i någonting som bäst kan beskrivas som en gråzon.