Rubba inte förtroendet

Ungefär tre fjärdedelar av pensionsavgifterna som både arbetsgivare och arbetstagare betalar används för att betala pensioner, resten fonderas för att täcka de framtida pensionerna.
Systemet bygger i allra högsta grad på förtroende. Arbetstagaren måste kunna lita på att få sin pension när det är så dags, och systemet måste vara så förutsägbart att man med rimlig säkerhet kan beräkna hur stor den blir.
Därför måste varje förändring vara noga övervägd.

En bärande princip när pensionssystemet utvecklas är att man inte ändrar villkoren retroaktivt. Det har ändå gjorts någon gång, bland annat de omtalade indexjusteringarna där beräkningsgrunderna ändrades till pensionstagarens nackdel.
När riksdagen behandlade pensionsreformen som träder i kraft 2017 gjorde den ett nytt avsteg från den här principen. Det gäller en rätt liten grupp offentligt anställda, som i samband med en tidigare reform fick möjlighet att välja om de ville kvarstå i det gamla systemet, som gav en lägre pensionsålder, eller övergå till det nya, som bland annat innehöll möjligheter till deltidspension.

Grundskollärare hade 60 år som pensionsålder enligt det gamla systemet, och den som valde den modellen före utgången av juni 1999 kunde räkna med att få gå i pension vid 60.
Trodde de.
Nu bestämde riksdagen i alla fall att deras pensionsålder höjs, med tre månader per år, upp till två år.
Ändringen berör cirka 8 500 löntagare, varav hälften jobbar i utbildningssektorn.

Facken har naturligtvis protesterat, men utan resultat. Lärarfacket OAJ anser att höjningen av en tidigare avtalad pensionsålder står i strid med grundlagens bestämmelser om skydd för egendom. Organisationerna är beredda att föra frågan till EU:s rättsinstanser.
Riksdagens grundlagsutskott säger för sin del att "ett val som gjordes för minst femton år sedan" inte är något hinder för att höja den här speciella gruppens pensionsålder i ett läge där den allmänna pensionsåldern stiger.

Ställningstagandet är anmärkningsvärt.
Grundlagsutskottet låter förstå att staten inte behöver bry sig om ett avtal som är femton år gammalt. Hur lång giltighetstid tycker utskottet att ett avtal med staten som den ena parten har?
Kanske en valperiod.

Beslutet är ett flagrant exempel på hur man inte får handskas med pensionssystemet.
Systemet måste anpassas till förändringarna i samhället, men att ensidigt försämra villkoren för dem som gjorde ett val utifrån de betingelser som då rådde skadar systemets trovärdighet.
Följderna kan bli allvarliga om de som i dag har ett kvarts sekel eller mera kvar i arbetslivet tycker att de vill satsa sina pensionsavgifter på ett tryggare och mera produktivt sätt än att betala dem till dagens pensionärer.
Det behövs bara några lagändringar för det.

Förändringar i den sociala tryggheten skapar osäkerhet om informationen inte är tydlig. Skådespelarförbundet kritiserar en lagändring som enligt förbundet innebär att frilansarbetare som tar korta jobb som ger arbetsersättning men inte lön skulle definieras som företagare, och inte vara berättigade till arbetslöshetsunderstöd.
Social- och hälsovårdsministeriet klarlägger ändå att lagändringen inte förändrar frilansarbetarnas ställning i det avseendet. 
Antalet fasta anställningar minskar då arbetsuppgifter läggs ut på entreprenad. Det sociala trygghetssystemet måste anpassas till att det finns allt flere icke-typiska anställningsförhållanden.