ILO 169 kunde ge stabilitet i norr
Erfarenheterna från Norge visar att ratificeringen av ILO-avtalet om urfolkens rättigheter har stabiliserat samhället.
Rätten till mark och vatten i norr är en brännhet fråga. De samiska områdena ägs till största delen av staten. Samerna har redan nu rätt att bedriva jakt och fiske samt idka renskötsel enligt lag.
Att just Finland och Sverige inte ratificerat ILO-konventionen från 1989 om urfolkens rättigheter grundar sig på felaktiga föreställningar om vems inflytande som skulle väga tyngst när intressena kolliderar. Risken för att så sker ökar när intresset ökar för att öppna nya gruvor, dra järnvägar och öppna nya sjöfartsleder.
Samtidigt talar man vackert om vikten av hållbar utveckling och hänsynsfullhet i den känsliga natur som områdena i norr utgör – också utanför Nordens gränser. Så också på det seminarium som den så kallade Rovaniemiprocessen ordnade förra veckan.
Regeringen Katainen skrev in i sitt regeringsprogram 2011-2015 att dess mål var att ratificera ILO-konventionen men det grundligt förberedda förslaget stupade på målrakan, delvis med motiveringen att riksdagen inte "hunnit sätta sig in" i saken. Det är ett svagt argument. Frågan har varit aktuell så länge att ingen riksdagsman kan ha undgått att notera saken.
Dessutom handlar det om fundamentala rättigheter för att trygga en minoritets – i samernas fall närmast återställa – rättigheter med majoritetsbefolkningens.
Att ratificeringen än en gång uppsköts kan ha att göra med också annat än tidsbrist. Finlands riksdagsval stod för dörren och partier med ett svalt intresse för samernas sak räknade med framgång.
Samerna har oroat sig över den fientliga inställning som florerar i kommentarer på nätet. Samerna har redan nu "specialrättigheter", heter det.
Men den enda specialrättighet som samerna har är att om personen själv så vill få vara med i den vallängd som väljer representanterna i Sametinget. Rätten till språkundervisning är ingenting exceptionellt för just samerna och vem som helst har rätt att bedriva renskötsel.
Justitieminister Jari Lindström (Sannf) ska träffa Sametinget om ett par veckor, bland annat för att diskutera ILO-konventionen. Stämningarna inför mötet kunde vara bättre. Sametinget har förlorat förtroendet för Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) beslut efter att HFD godkände drygt 90 personer som röstberättigade i sametingsvalet i höstas trots att samerna själva inte godkänt dem som röstberättigade.
Till den samiska traditionen hör att man har noggrann koll på släktband och ursprung plus att urfolken enligt FN har en uttalad rätt att avgöra vem som tillhör den och vem som inte gör det. Denna rättighet har också Finland erkänt.
Ett skuggval för Sametinget är ingen lösning eftersom det knappast vore lagligt.
President Sauli Niinistö sade inför FN 2014 att regeringen strävar efter att i samarbete med Sametinget och på frivillig bas öka informationen och förtydliga argumenten för beslut. Kanske det fortfarande vore möjligt att den vägen lösa förtroendekonflikten.
I Norge – som ratificerade konventionen redan 1990 – har ratificeringen stabiliserat samhället. ILO-konventionen ger inga nya rättigheter till urfolken. På sin höjd säkrar den att de jämställs med majoritetsbefolkningen vad gäller rätten till mark och egendom.
Det är svårt att förstå varför Finland, som internationellt ondgjort sig över sättet man behandlat aboriginer och de amerikanska indianerna har så svårt att städa framför egen dörr.