Överborgmästarens tid över

Borgmästare är en gammal titel. I Finland nämndes borgmästare första gången redan 1324 i Åbo. Med åren förändrades borgmästarens uppgifter och då titeln drogs in i slutet av 1900-talet var borgmästaren den som ledde rådstuvurätten i städerna.
Borgmästaren hölls i malpåse bara i ett drygt decennium. 2007 fick vi igen en borgmästare och nu innebär titeln att innehavaren fungerar som både stads- eller kommundirektör och stads- eller kommunstyrelseordförande.

I Finland har två kommuner borgmästare, Tammerfors var först, år 2007, och grannkommunen Birkala följde efter. I Åbo överväger man också borgmästare, men Helsingfors hinner antagligen före.
Borgmästare är inget främmande för Helsingfors. Av tradition har stadsdirektören fått hederstiteln överborgmästare, men nu kommer fördelen "över" att strykas över och en riktig borgmästare ska leda Helsingfors från sommaren 2017. Beslutet är ännu inte fattat, men inget annat än ett ja till borgmästare är att vänta då stadsfullmäktige besluter efter årsskiftet.  Ledarskapssektionen var tidigare i veckan enhällig i sin rekommendation kring borgmästarmodellen. I sektionen är de fem största partierna representerade.

Tanken med hela reformen, vars förberedelse började för snart två år sedan, är att politikerna vill minska tjänstemannaväldet och göra beslutsfattandet i Helsingfors mer transparent.
Mycket av makten har de facto nu varit i händerna på ledande tjänstemän och speciellt  stadsdirektörskollegiet där politisk kohandel och mygel i samband med utnämningar har varit mer regel än undantag och en nagel i ögat hos många.
Stadsdirektör Jussi Pajunen har talat för en permanent stadsdirektör med en stab av yrkespolitiker som skulle leda stora starka sektorer inom staden, men politikerna har gått in för en helt annan linje och vill nu ha en borgmästare.

Att Helsingfors får en borgmästare är bara en del av en större förnyelse av stadens ledning och administration. När reformen är ett faktum får Helsingfors en förvaltningsmodell där alla funktioner organiseras i en centralförvaltning och fyra sektorer, som leds av fyra biträdande borgmästare. Utöver dessa skulle också de fullmäktigegruppordförande som sitter i stadsstyrelsen vara avlönade heltidspolitiker. Det höjer ytterligare vikten för mindre partier av att nå en plats i styrelsen.
Med det nya system som Helsingfors verkar gå in för närmar sig det kommunala en parlamentarisk modell . Stadsstyrelsen blir mer än tidigare som en regering med en statsminister (borgmästare), sektorministrar (biträdande borgmästare) och ministrar utan portfölj (de övriga avlönade). Resten av stadsstyrelsemedlemmarna kan tyvärr bli statister.

Borgmästaren väljs för fyra år av stadens nyvalda fullmäktige, alltså inte i ett direkt borgmästarval. Ifall partierna på förhand lanserar sina borgmästarkandidater kan den nya modellen med ett element till i form av en kommunal frontfigur öka intresset för kommunalval. Det finns utrymme för ökad aktivitet, valdeltagandet har sjunkit efter hand. I de fem senaste valen har deltagandet i Helsingfors legat klart under 60 procent.
Om kandidaterna är klara redan före valet kan ett starkt namn locka väljare över partigränserna och ge kandidatens parti extra skjuts. Om hen sköter sig dåligt som borgmästare kan det i sin tur ge en rekyl i valet fyra år senare.
Det är för tidigt att förutspå vilken praxis som kommer att tillämpas då borgmästaren slutligt väljs. Eventuellt kan det bli samma automatik som i riksdagsval, att det parti som får flest röster får statsministerposten.

Borgmästarefarenheterna från Tammerfors är mest positiva. Modellen i sig garanterar inte underverk eller positiva förändringar. För att kunna realisera den potential som finns krävs "målmedveten interaktion med invånarna, politisk sensitivitet gentemot fullmäktige och en klar rollfördelning inom kommunalförvaltningen". Orden är Olli-Poika Parviainens, biträdande borgmästare i Tammerfors. De duger säkert bra som rättesnöre också i Helsingfors.
Eftersom vård- och förvaltningsreformen kommer leder det till att Helsingfors får yrkespolitiker samtidigt som kommunpolitikernas arbetsfält och budgetmedel minskar avsevärt. Men de nya politiskt valda kommunpamparna kommer nog att ha tillräckligt med jobb trots det.