Presidenten spår och förvirrar
President Niinistö varnar för flyktingar vid östgränsen och talar om bilateralt stöd till Frankrike inom ramen för EU:s garantier.
Planerade förändringar i Norges sätt att förhålla sig till strömmen av flyktingar – i Norges fall kan man faktiskt tala om en ström – var den orsak president Sauli Niinistö angav när han i slutet av förra veckan varnade för att Finland kan tvingas hantera en märkbar ökning av asylsökande vid sin östra gräns.
Niinistö förtydligade sig med att begränsa sig till gränsen i norr.
Norge vill införa snabbavvisningar med motiveringen att Ryssland är ett tryggt land. Det har funnits fall där asylsökande med annan än rysk bakgrund först efter flera år i Ryssland nu har sökt asyl i Norge. Det råder stor politisk enighet i Norge om saken.
Men om det blir svårare för asylsökande att ta sig in i Norge är det möjligt att de nyanlända försöker ta sig till Finland i stället, resonerar president Niinistö.
Hans argumentering är logisk men väcker samtidigt förundran. För inte så länge sedan dementerade Gränsbevakningen spekulationer från Centerhåll om att det kan bli aktuellt med en flyktingström från Ryssland till Finland. Oförutsägbarheten kan vara en förklaring till brokigheten.
Den obesvarade frågan är varför gränsen i norr blivit ett övergångsställe för flyktingar. Svaret är att ingen vet med säkerhet. Norges utrikesminister Børge Brede har bett om en förklaring av Ryssland.
Om man lämnar allehanda spekulationer åt sitt öde står ändå en sak fast. Den långa gränsen mellan Finland och Ryssland – inte bara i norr – är också EU:s och Schengenområdets yttre gräns. Och EU:s yttre gränser får inte läcka.
Också på grund av detta är Niinistös varning förståelig. Han var en av de första som varnade för att Schengenområdet kan skrotas om inte gränskontrollerna fungerar som de ska. Niinistö tog upp frågan på ambassadörsdagarna i Helsingfors i slutet av augusti.
I dag erkänner även de som var mest skeptiska i somras att Schengenavtalet är i riskzonen. En gissning är att Niinistö vill fästa uppmärksamheten vid att det kan behövas beredskap för liknande arrangemang vid östgränsen i norr som man inrättade i Torneå.
Terrordåden i Paris aktualiserade den solidaritetsklausul som är inskriven i Lissabonfördraget. I samma veva aktualiserades också frågan om rollfördelningen inom utrikespolitiken och EU-politiken. EU-frågorna ligger på statsministerns bord, presidenten leder utrikespolitiken tillsammans med regeringen.
Att Sauli Niinistö tagit en aktiv roll just när det gäller den hjälp Finland lovat Frankrike har på sina håll tolkats som att han "blandar sig i" EU-politiken. Frågan har ingen praktisk betydelse just när det gäller terrordåden i Paris, så eniga är presidenten och regeringen.
Betydligt intressantare är att både presidenten och regeringen talar om att hjälpen till Frankrike handlar om bilateral hjälp. Det kan skapa förvirring, eftersom hjälp inom ramen för solidaritetsklausuler – det må sedan gälla EU eller Nato – knappast kan vara annat än bilateral. Inom bägge organisationerna kan varje land bestämma själv på vilket sätt man vill bidra när ett annat medlemsland utsätts för en attack som täcks av solidaritetsklausulen.
Så varför understryker man att det handlar om bilateral hjälp?
En orsak kan vara att än en gång göra klart för alla att det inte är ett beslut som fattas av någon instans utanför Finland.
Det vore tydligare om man skulle uttrycka saken just så enkelt.