Två sidor av samma slant i norr
Barents och Östersjön. Ett strandområde och en rätt liten havsvik, åtskilda av en udde, Fennoskandien, ur ett globalt perspektiv.
När den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg i februari 2009 presenterade ett förslag till nordiskt samarbete kring säkerhet och försvar, var ett av huvudargumenten att Arktis angår alla fem länder.
Stoltenbergs rapport var resultatet av ett uppdrag som de dåvarande fem nordiska utrikesministrarna hade gett honom. Bland de tretton förslag till samarbetsområden där samarbetet kunde utvecklas ytterligare fanns flera som berörde Arktis, inklusive Barentsområdet.
Men 2009 uppfattades Arktis som "Norges särintresse" i det nordiska samarbetet. Detta trots att alla de fem nordiska länderna är medlemmar i Arktiska rådet (AR).
Professor Kari Alenius vid Uleåborgs universitet, kommer med ett intressant inlägg i Centrum Balticum-stiftelsens krönikeserie Pulloposti. Alenius vill öka förståelsen för varför Arktis fortfarande uppfattas som mer perifert än Östersjön. Alenius talar om geografiska landsgränser och områden som en typisk tummelplats för allehanda föreställningar där känslor, rädslor, önskemål, åsikter och attityder vid sidan av fakta spelar en stor roll.
Östersjösamarbetet är ett exempel på detta. Det är Nordens och norra Europas innerhav.
Det är inte fel. Men perspektivet blir ett annat när man betraktar samma område ur de globalt aktiva stormakternas – USA, Kina, Ryssland – perspektiv. För dem är området från Barents till Östersjön i första hand en enda enhet i ett större strategiskt mönster, skriver Alenius.
Vi tenderar att koncentrera oss på vad Ryssland gör i Östersjöområdet medan de ryska åtgärderna i Arktis fortfarande betraktas som rätt avlägsna. Om det som Alenius hävdar stämmer, är det ryska perspektivet ett annat. Då ställs också ryska kränkningar av andra Östersjöstaters luftrum, gasledningen Nord Stream och mycket annat i en annan dager.
Då handlar det inte om att Ryssland i första hand koncentrerar sig på Östersjön, utan att Östersjön och havsområdena i Arktis i själva verket är två sidor av samma slant.
Det handlar inte om att man nödvändigtvis skulle behöva ändra på Östersjösamarbetet eller nedprioritera det. Snarare handlar det om att vara medveten om att också våra områden kan ses ur flera perspektiv än ett. Och att Östersjöländerna inte kan definiera hur andra ser på oss.
Medvetenheten om detta borde rimligtvis leda till att också vi kunde vända på kartan och se hur andra ser på områdena i norr. För att aktivt kunna vara med och utveckla verksamheten, det må sedan handla om sysselsättning, företagande eller miljö, måste insikten dessutom sjunka in.
Enligt den norske oppositionsledaren, Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre, som var utrikesminister i Jens Stoltenbergs andra regering, vill oppositionen bygga ut järnvägen till östra Finnmarken för att förbättra logistiken och infrastrukturen. Meningen är att den senare kunde kopplas till det ryska järnvägsnätet. (Spårbredden är olika men med dagens teknologi kan problemet lösas).
Finland har sökt om medel från EU för att bygga en järnväg mellan Rovaniemi och Kirkenäs. Nättidskriften Arctic Journal påminner också om att VR i Finland i början av året meddelade att man beställer 80 specialbyggda lokomotiv som klarar av upp till –40 ℃, i första hand för existerande linjer men sådana som också kan användas i Arktis.
Långsamt men säkert breddas perspektivet i rätt riktning.