Frågor kring makt och valfrihet

Vårdreformen är en av de allra största förändringarna någonsin av den offentliga förvaltningen i Finland.
Den nya förvaltningsnivån som kallas självstyrande områden får inte bara hand om hela vårdsektorn, den ska dessutom organisera räddningstjänsten och ta över uppgifter av landskapsförbunden och närings- trafik- och miljöcentralerna.
Reformen ska minska utgiftstrycket med tre miljarder euro. Det handlar inte om att vården ska bli billigare. Avsikten är att dämpa kostnadsökningen som det nuvarande systemet håller på att bygga upp.

För Västra Nylands sjukhus del ser reformen inte ut att medföra några omedelbara, stora förändringar. VNS har under flera år lagt om sin verksamhet på ett genomgripande sätt. 
Från november fungerar den integrerade jouren på VNS gemensamt både för primärvården och för den specialiserade vården. Modellen föregriper målsättningen i vårdreformen, där gränsen mellan primärvård och specialiserad vård luckras upp.
Fullskalig jour, som enligt vårdreformen i framtiden ska ges på 12 sjukhus mot 19 i dag, innebär omfattande beredskap till akuta åtgärder inom en rad medicinska specialområden. I det avseendet förändras ingenting för sjukhuset i Ekenäs.

Det som däremot kan påverkas är förlossningsverksamheten. Den togs bort från VNS för några år sedan, men nu sätts den under lupp också i Lojo, som en följd av kravet på full operativ beredskap dygnet runt. Samma sak gäller för Borgå sjukhus.
Sjukhusen i Ekenäs och Lojo betjänar tillsammans 145 000 invånare. Med det befolkningsunderlaget är ett eget förlossningssjukhus inte något orimligt krav.

Dagens nivå på specialiserad somatisk sjukhusvård - med undantag för förlossningarna - ser ut att kunna bestå i Västnyland. Däremot är primärvården ett frågetecken. I en vision talar man om att hälsocentralerna kunde utvecklas till något slags välfärdscentra som fungerar inom en bredare sektor. Det skulle sannolikt betyda större men färre enheter.
Vad betyder den ökade valfriheten? Blir privata mottagningar ett alternativ till de offentliga hälsocentralerna, och vilka konsekvenser får det i så fall?
Vill de stora vårdföretagen över huvud taget ge sig in på den marknaden, eller ser de i stället möjligheter att stärka sin ställning inom den specialiserade vården?
Här kan man vänta sig en politisk dragkamp när villkoren för valfriheten slås fast.
Sannolikt är möjligheten att fritt välja vårdproducent inte lika stor i utkanterna av det självstyrda området som i huvudstadsregionen.

För områden som Väst- och Östnyland med få invånare jämfört med befolkningskoncentrationen i huvudstadsregionen innebär systemet med folkvalda beslutsfattare ett liknande demokratiunderskott som i samkommunerna HNS eller Nylands förbund.
Det politiska ramverk som regeringen slog fast sade ingenting om hur den regionala jämlikheten mellan olika delar av de självstyrande områdena ska garanteras.
Regeringen sade inte heller någonting om hur svenskan ska tryggas i de nya strukturerna. Det är en miss som måste rättas till genom en grundlig språkkonsekvensbedömning, i enlighet med tvåspråkighetsstrategin som också den här regeringen omfattar.

I det tvåspråkiga Finland kan man inte bygga upp en förvaltningsstruktur som förvaltar 24 miljarder euro i offentliga medel utan att granska hur utfallet blir för dem som behöver få den här grundläggande välfärdstjänsten på det mindre nationalspråket.