Lägre murar mellan språken
Tvåspråkiga skolor är ett sätt att öka kontakterna mellan språken och språkgrupperna. Modellerna kan och ska få variera.
Debatten om tvåspråkiga skolor har så här lämpligt inför svenska dagen blossat upp igen, närmast på finskt håll.
I en kolumn i Helsingin Sanomat fäste redaktionschef Erja Yläjärvi uppmärksamhet vid att familjer som lever på såväl svenska som finska är tvungna att i praktiken välja det ena språket när barnen börjar skolan, de facto redan när det är aktuellt med dagvård. Det finns ingen skola som likvärdigt skulle bejaka barnets båda språk och kulturer. Skolan hjälper inte med att bygga upp en tvåspråkig identitet.
Vi vet att de flesta familjer som lever på både svenska och finska i dag väljer svensk dagvård och skola för barnen. Det syns bland annat i att efterfrågan ständigt är större än man har trott.
På många håll samsas svenska och finska skolor i samma hus. I Helsingfors gäller det till exempel på Drumsö och i Månsas. I Västnyland jobbar skolorna i Lappvik i samma hus. Hur nära den svenska och den finska skolan samarbetar varierar. Ibland har eleverna nästan ingen kontakt med varandra – rasterna hålls vid olika tider, lunch äter man inte heller tillsammans. I Lappvik har de svenska och finska eleverna lektioner i de praktiska ämnena tillsammans. Eleverna undervisas på det egna språket men hör också det andra. Fester firar man tillsammans.
I vissa fall kan Lappviksmodellen rädda små byskolor. De har för många byar ett mycket stort symbolvärde och håller också i praktiken byn levande.
I Kyrkslätt har kommunalpolitikern och färska riksdagsledamoten Anders Adlercreutz (SFP) föreslagit samlokalisering även för att det är lättare att driva genom projekt som är gemensamma för båda språkgrupperna. Det gör även ett glest svenskt skolnät lite mindre glest.
De svenskspråkiga är många i huvudstadsregionen men utgör ändå en liten minoritet. Det finns ett behov att värna om de svenska rummen och en förståelig rädsla för att släppa in finskan i dem. Vi vet av erfarenhet att majoritetsspråket lätt tar över.
Ändå måste vi bejaka både det intresse som finns för svenskan på finskt håll och de behov tvåspråkiga familjer har.
I Helsingfors, och senare i Esbo, har SFP:s fullmäktigegrupp föreslagit en nordisk skola, som skulle ha svenska och finska som undervisningsspråk. Skolan skulle lyda under det finska skolväsendet.
Förslaget har fått ett positivt mottagande men en Helsingforsutredning som skulle vara klar redan i våras låter ännu vänta på sig. I går gick det inte att få svar på varför det dröjt.
De gröna har föreslagit ett tioårigt pilotprojekt för en skola som skulle rikta sig uttryckligen till tvåspråkiga familjer. Man vill se ett pedagogiskt samarbete med Helsingfors universitet. Det här förslaget har inte fått samma entusiastiska mottagande som den nordiska skolan.
Det lätt diffusa begreppet tvåspråkiga skolor har alltså konkretiserats via den diskussion som förts under de fyra år som gått sedan Maria Wetterstrand startade debatten.
I Helsingfors är det hög tid att skrida till verket också i praktiken. På Busholmen ska en ny skola starta i vilket fall som helst. Den nordiska skolan skulle sitta utmärkt där. Trafikförbindelserna är goda och elever utanför Busholmen kan därför ta sig dit.
Den svenska skolan behövs givetvis också i fortsättningen men det går att bejaka intresset för svenskan och att samarbeta i skolan utan att ge avkall på den. En enda modell kan inte heller i detta fall anpassas till alla situationer.