Sämre ledighet drabbar kvinnor

Det ligger en viss ironi i att alterneringsledigheten kom till under de värsta åren av nittiotalsdepressionen, och att den urvattnas under den rådande krisen. På nittiotalet var avsikten att lindra arbetslösheten, nu handlar det om att staten vill spara femtio miljoner euro.
Sverige hade ett liknande system i mitten av 2000-talet, men det avskaffades bland annat med motiveringen att skattebetalarna inte ska stöda folk som vill vara lediga i stället för att arbeta.

Alterneringsledigheten gagnar två parter. Den som blir ledig tar en paus och börjar förhoppningsvis jobba på nytt med nya krafter och ny motivation.
Vikarien som måste vara arbetslös får in en fot i arbetslivet. Eftersom alterneringsperioden är rätt lång, mellan etthundra dagar och ett helt år, ger den värdefull arbetserfarenhet som ökar inhopparens möjligheter att få ett stadigvarande arbete.
En undersökning från 2009 visar att förhoppningarna på ledigheten inte uppfylls helt och hållet; de som har varit alterneringslediga verkar inte att skjuta upp tidpunkten då de har tänkt gå i pension.
Däremot har de arbetslösa vikarierna förbättrat sina möjligheter att få jobb.

När systemet infördes år 1996 krävdes det tio års arbetshistoria för att få alterneringsledigt. För att kunna fungera som vikarie räckte det med en dags arbetslöshet.
Det ledde till ett visst missbruk, det uppstod kedjor av visstidsanställningar där folk växlade mellan korta arbetslöshetsperioder och olika vikariat hos samma arbetsgivare. Fördelen var att arbetsgivaren hade tillgång till en kunnig vikariepool som inte behövde någon nämnvärd introduktion i arbetet, och att en person som annars hade varit arbetslös i stället hade jobb.

I fjol skärptes villkoren, det krävs nu sexton års arbete, och vikarien måste ha varit arbetslös i tre månader, med vissa undantag.
Ersättningen för alterneringsledigheten är 70 procent av den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, har man jobbat i 25 år är ersättningen 80 procent.
Det krävs en uttalad motivation för att bli alterneringsledig, den personliga ekonomin försämras mera än om man hade blivit arbetslös.

Nu urvattnas ledigheten rejält. Maxlängden halveras från 360 till 180 dagar och från nästa år krävs det att man har arbetat minst 20 år för att få vara ledig. Den förhöjda ersättningen avskaffas också.
Förra gången villkoren skärptes fanns det ett förslag om att höja ersättningen för dem som till exempel studerade eller vårdade en anhörig under ledigheten. Det blev inte så, och den här inskränkta valfriheten finns inte med nu heller.

Det är kanske resultatet av en genusanalys; att uppmuntra alterneringslediga att vara anhörigvårdare är en illa dold kvinnofälla. Pressade äldrevårdsplanerare hade lätt kunnat se medelålders kvinnor med gamla föräldrar och outnyttjad alterneringsledighet som en bra och mycket billig komplettering av vårdresurserna.
Att ledigheten i många fall används just så är åtminstone ett frivilligt val – som kanske bygger på insikten att det ger den bästa vårdkvaliteten för den gamla.

Alterneringsledigheten utnyttjas mest inom kvinnodominerade yrken inom den offentliga sektorn, hälso- och sjukvården, vård av barn och gamla, och i kontorsjobb. De här kategorierna brukar inte finnas högst i lönestatistiken.
Lågavlönade kvinnor med vårdarbete som i en del andra samhällen hör till familjen tycks hela tiden hamna i fokus när de tre ässen vill minska statens utgifter.