Arbetsmarknaden försöker igen
Det skulle inte bli någon ny förhandlingsomgång om samhällsfördraget, men nu bänkar sig parterna i alla fall kring bordet.
Målet är en bred överenskommelse som sänker kostnadsnivån och stärker den ekonomiska återhämtningen, minskar skuldsättningen och genererar flera jobb.
I diskussionen har man på sistone fokuserat kring försämringarna i arbetsvillkoren. Men om konkurrensförmågan stärks som regeringen hoppas kan den infria löftet att sänka inkomstskatten med en miljard och samtidigt avstå från hotet om ytterligare nedskärningar och skattehöjningar värda en och en halv miljard euro – givet att de ekonomiska utsikterna inte försämras.
Regeringen gjorde en klok reträtt då den tog tillbaka förslaget om försämrade ersättningar för övertid och obekväm arbetstid. Försämringarna drabbade hårdast grupper som bara marginellt, om ens det, kan öka exportindustrins konkurrenskraft.
Att statsminister Juha Sipilä kom till den här insikten när han såg en intervju med två barnmorskor i Yles A-studio visar att han låter sig påverkas av ny information. Men samtidigt ger det ett ganska klent betyg åt beredningsarbetet bakom det ursprungliga förslaget; konsekvenserna var verkligen inte svåra att förutse.
Kvar i nedskärningspaketet från början av september finns förlängningen av arbetstiden genom att Kristi himmelsfärdsdag och trettondag blir oavlönade helgdagar. Den första sjukfrånvarodagen blir oavlönad, för de åtta följande dagarna betalas 80 procent av lönen, efter det följer man kollektivavtalet, och semestrarna begränsas till sex veckor.
Det nya elementet är att regeringen minskar semesterpengen med trettio procent.
För att nå dit krävs en omväg som betyder att semesterpengen blir lagstadgad och införs i branscher som inte har den. Företagarna i Finland meddelar att åtgärden berör cirka 225 000 anställda.
Det är ingen lätt operation eftersom pengen i många fall är inräknad i den vanliga lönen. Både företagarna och Centralhandelskammaren kritiserar åtgärden för att den innebär en ny förpliktelse som gör det svårare att ingå lokala löneavtal.
I de nya förhandlingsnoterna har regeringen avstått från sin snabba tidtabell. Nu har arbetsmarknaden några veckor tid att ta fram alternativ. Samtidigt ges regeringens förslag till riksdagen; enligt statsministern ska lagarna vara stiftade senast i juni nästa år. Hotet om tvingande lagstiftning finns kvar, men det har skjutits i bakgrunden.
Vägen till det som inte längre heter samhällsfördrag har fortfarande fallgropar.
En stor stötesten är att arbetsgivarnas EK benhårt håller fast vid att det inte blir någon fortsättning på helhetsuppgörelserna när den nuvarande överenskommelsen löper ut 2016. EK vill ha förbundsvisa avtal – fastän den förra förbundsomgången 2007 resulterade i alltför höga lönelyft.
Nu lockar FFC med en nollinje 2017 och med att låta exportsektorn bestämma löneförhöjningstaket 2018. Ingenting tyder på annat än att det också då blir mycket låga löneförhöjningar.
Det betyder att lönerna i stort sett är oförändrade under hela valperioden. Det tillsammans med avtalsgaranterad arbetsfred kan vara värt att sträva efter även om det kostar några principer för arbetsgivarna. Då finns det optimala förutsättningar att utnyttja uppgången på exportmarknaden – om den förverkligas.
För löntagarna handlar det om ett stålbad, men om resultatet blir det som regeringen hoppas är priset värt att betalas. Garantier finns naturligtvis inte.