Signaler i budgeten

De politiska beslutsfattarna vill visa att de skriver ut samma beska medicin åt sig själva som de ordinerar åt medborgarna i form av ingrepp i övertids- och helgersättningarna.
Men det är stor skillnad att avstå från en del av en ministerlön på 9 788 euro per månad och att sänka en vårdarlön på drygt 3 000 euro, med helgtillägg.
Och i motsats till ministrarna kan vårdarna inte själva välja om de sänker sin lön eller inte.

Politikernas solidaritetsmarkering har ingen betydelse för statsfinanserna. Men den passar in i ett mönster som börjar avteckna sig när regeringspolitiken konkretiseras.
Tyngdpunkten förskjuts från generell välfärdspolitik till något som påminner om ett välgörenhetstänkande där de som har det gott ställt har en moralisk förpliktelse att dela med sig.
Statsministern har fått mycket beröm, och litet kritik, för att han erbjuder familjens hem som flyktingboende. Markeringen är vacker, och en replik till oginheten hos ett annat av regeringspartierna.
Men samtidigt framstår statsministern som ett moraliskt föredöme, han visar att de välbärgade ska träda till när samhällets resurser tryter.

Tendensen märks också i budgetbeslutet att höja skatterna för dem som tjänar mest, och motivera det med att flyktingmottagandet blir dyrare än beräknat.
Skatteintäkterna är inte öronmärkta. Men kopplingen är en signal till dem som tycker att Finland nu är så fattigt att vårt land inte har råd att ge asylsökande tak över huvudet: det drabbar inte dig, de rika betalar.
Då passar det bra i mönstret att beslutsfattarna visar att de minsann också drabbas av åtstramningarna, trots att de inte är tvungna till det.

Trenden gäller inte bara välfärden, regeringen vill spara 540 miljoner euro inom undervisning, kultur och vetenskap under den här valperioden. Samtidigt blir privata donationer mellan 850 och 500 000 euro till högskolorna skattefria. Privatpersoner ska lappa på där samhällets pengar tryter.
Det enda sättet att fördela den ekonomiska bördan jämnt och någorlunda rättvist är att göra det via beskattningen. Men enligt regeringsprogrammet ska inkomstskatterna inte skärpas, och en sådan åtgärd skulle dessutom ha oönskade effekter på den anemiska tillväxten. 

Budgetförslaget skiljer sig inte i nämnvärd grad från Finansministeriets ursprungsversion. Den viktigaste förändringen är att den socialt oacceptabla konsekvensen av ingreppen i pensionärernas bostadsbidrag korrigeras.
Ersättningarna för privat läkar- och tandläkarvård sänks som planerat, trots att en förutsägbar följd är att trycket på den offentliga vården ökar. Då drabbas de som inte har möjlighet att anlita den privata servicen.

Vid Sannfinländarnas partikongress lovade Timo Soini att det blir armbrytning i regeringen ifall den sänkta bilskatten kompenseras med höjd bruksavgift. Den armbrytningen förlorade Soini, båda åtgärderna ingår i budgeten.
För skattebetalarna är åtgärderna allt annat än symmetriska, bruksavgiften betalas hela tiden, men bil köper man inte så ofta. Den fiskala effekten är inte heller symmetrisk, bruksavgiften ska ge staten 100 miljoner till per år, bilskatten sänks med 200 miljoner under hela valperioden.

Budgeten utgår från att Finlands ekonomi växer med 1,3 procent nästa år. Det är högre än konjunkturbedömarnas siffror, senast bedömde Nordea att tillväxten 2016 stannar vid 0,5 procent.
Regeringen upprepar refrängen från de senaste årens prognoser: nästa år växer ekonomin.