Kommunernas nya landskap
De nya vårdområdena tar hand om social- och hälsovården. Det skapar ett helt nytt och outforskat landskap för kommunerna.
Social-, hälso- och sjukvården står för cirka hälften av kommunernas verksamhet, och en lika stor del av deras ekonomi.
Kommunerna blir inte utan uppgifter när social- och hälsovården försvinner. Kvar blir bland annat hela infrastrukturen, som fastigheter, vägnätet och den offentliga miljön. Bildningsväsendet stannar kvar, likaså näringspolitiken. Den förebyggande hälsovården, den som ska minska behovet av sjukvård, faller också på kommunerna.
Kommunforskaren Jenni Airaksinen vid Tammerfors universitet menar att kommunernas uppdrag måste definieras på nytt. Hon ser kommunerna som viktiga aktörer när det gäller livskraft i vid mening.
Hit hör inte minst identitetsbyggandet, en stark identitet ger rötter och samhörighet. De starka reaktioner som planerade kommunsammanslagningar brukar väcka visar att just den här rollen är speciellt viktig, trots att dess värde är svårt att uppskatta i euro.
Gruppen som utredde vårdreformen hoppades att det första valet till de nya områdenas fullmäktige skulle ske i samband med kommunalvalet våren 2017. Statsminister Juha Sipilä tror att det är för tidigt, han siktar i stället på den första omgången i presidentvalet 2018.
I båda fallen är tiden knapp med tanke på att omstruktureringen skapar en helt ny nivå i den offentliga sektorn. Samtidigt förändras verksamhetsprinciperna för kommunerna, den samhällssektor som kommer medborgarna allra närmast.
Omkring tio miljarder euro flyttas från kommunerna till vårdområdena. Staten tar in pengarna i form av skatter, och eftersom summan är så stor måste det ske via inkomstbeskattningen. Blir det via skatteskalorna, i form av skärpt progression, eller blir det en särskild vårdskatt?
I båda fallen skärps beskattningen, därför utgår man lite löst från att kommunerna sänker sin uttaxering i motsvarande mån. Regeringen har lovat att skattegraden inte ska stiga.
Kommunerna dras med stora underskott. Då är det ingen långsökt tanke att de väljer att balansera ekonomin genom att inte kompensera fullt ut för utgiftsbortfallet när vård och omsorg försvinner.
Kommunernas självständiga beskattningsrätt är garanterad i grundlagen. Hur kan regeringen förmå kommunerna att anpassa skatteuttaget till den minskade uppgiftsbördan?
Svaret ligger kanske i en annan stor förändring som vårdreformen för med sig.
Systemet med statsandelar måste justeras eftersom vårdutgifterna inte längre kan ligga som grund för dem. I teorin skulle staten kunna kompensera en del av kommunernas inkomstminskning via det reformerade statsandelssystemet. Men i verkligheten faller det här på att reformen inte får belasta statens ekonomi, tvärtom, den ska på sikt minska kostnaderna med tre miljarder euro per år.
Då finns det inte utrymme för generositet i tilldelningen till kommunerna.
Ett par viktiga koordinater måste kommunerna få i det nya landskapet. De måste få pålitliga utredningar, på kommunnivå, om reformens ekonomiska konsekvenser.
De här kalkylerna hörde till det sista som presenterades när vårdreformen utreddes förra gången, och när siffrorna kom på bordet skilde sig utfallet markant mellan olika kommuntyper.
Om man ser till hela den offentliga servicen borde social- och hälsovårdsreformen göra det möjligt för kommunerna att höja kvaliteten i den verksamhet de har kvar. På längre sikt är det närmast ett måste, om kommuninvånarna ska tycka att systemet med skattefinansierad närservice är motiverat och meningsfullt.