Goda råd blir dyrare, SDP
I SDP:s kris måste arbetarföreningen lära sig att lyssna. Med åren blir avdelningsdemokrati lätt instängd och självgod.
Särskilt i Sverige har trippelfokuset "vården–omsorgen–skolan" blivit genomsjälvklart i politiken. Inget politiskt parti vågar gå till val utan att lova någonting konkret just i fråga om dessa tre.
Utan nordisk socialdemokrati hade det inte varit så. Det är den som förde upp frågorna på historiens långa agenda – och höll dem där. Den tidiga vänstern var med sitt nätverk av arbetarföreningar pionjärer i att ta det politiska samtalet till folket. När det var som bäst var det både pedagogiskt och kreativt.
I Finland plöjer sossarna i dag djupt på ett väljarstöd om 14 procent. I första större politiska hårnålskurva kommer De gröna att köra om och efter det ligger SDP femma.
Ändå har också De gröna fått se samma fenomen. Partiets ursprungliga, unika politiska säljargument, miljöfrågorna, är i dag en produkt i alla politiska partiers katalog.
SDP har försökt ta nya politiska tag de senaste åren, men det har nästan alltid gått som för regalskeppet Vasa den här augustiveckan 1628 – allting kantrar redan i hemviken.
SDP-ledningen tog vid sitt sommarmöte i Jyväskylä till nästa stora försök. Nu är idén att, parallellt med regeringens himlastormande försök att nå ett samhällsfördrag, ha ett eget skuggfördrag. Partiledare Antti Rinne och gruppledare Antti Lindtman i riksdagen har skissat i sommar.
Tanken nu är att bjuda in ett stort antal organisationer och folkrörelser till forum och seminarier – även om ett samarbete med dem inte hittills har varit SDP:s starka sida, åtminstone inte som den lyssnande parten.
SDP-röster medger att partiet står rådlöst – historiskt nog mitt i välfärdssamhället man byggde, med hälsovårdscentraler, grundskolor och äldreboenden.
Inför försöket med skuggfördraget måste SDP jobba med att bli bättre på att ta in råd och input. Den starka traditionen att de socialdemokratiska gräsrotsföreningarna internt fattar sina beslut i gemenskapen, "porukalla", blir lätt ett slags politisk sekterism.
Kollektiva majoritetsbeslut kan bli allsidigt övervägda och bra, men då för stunden, och i vissa politiska situationer, inte som hela sanningen.
Finsk folklore innehåller också färggranna uttryck för hur slutresultatet kan bli mindre bra när beslut tas i en förtätad gemenskap.
Ledande socialdemokrater medger också i dag hur man har kommit att tillbe det välfärdssystem man har byggt upp. Därför talar man nu motsägelsefullt om hur man vill ha telefonappar och andra smartlösningar för att medborgarna i vardagen ska hitta rätt bland alla stödkategorier, poäng, inkomstgränser och koefficienter. Fast SDP självt lät mycket av detta bli till under socialsamhällets feta år.
SDP anstränger sig nu också med att väcka lite vårkänslor bland företagarna. Också här finns ett djupt rotat, ideologiskt misstroende från traditionell socialdemokrati som har sett varenda kioskföreståndare och tyghandlare som en potentiell utnyttjare av ett ofta litet företags få anställda.
Och vice versa: privatföretagarna har en nedärvt avog inställning till facket och vänstern. Mera sällan har företagaren tänkt tanken till slut om hur verkligt bekymmersamt det vore att driva en firma med ett antal kvalificerade anställda om inte vården, omsorgen och skolan fungerade.