Husbönder och cleantech
Morgondagens miljöteknologi går inte att maskinera fram på löpande band.
Miljöteknologi, cleantech, är ett av spetsområdena i Sipiläregeringens program. Finland ligger i tre-i-topp bland länder där det sägs vara gynnsamt att etablera nya miljöteknologiföretag. De två andra är USA och Israel. Också andra länder i Norden och Europa ligger högt på listan.
Att regeringens första åtgärd på området blev kärnkraftverket Fennovoima kan se ut som ett streck i den räkningen.
Genom en besynnerlig beslutskedja banade man väg: först petade man en utländsk rysk-kroatisk bulvan, sedan tog man mer eller mindre in två egna. Så kom det att se ut när statskontrollerade Fortum och Outokumpu kom in vid festen i sista ögonblicket för att klara riksdagens ribba för inhemskt ägande i Pyhäjoki.
Å andra sidan är lektion två i en nationell energidebatt att storproducerad baskraft inte står i motsats till att utveckla förnybara och modernt smarta energilösningar, utan tvärtom kan ge spelrummet för att utveckla dem.
Närmare 800 finländska företag sägs arbeta inom miljöteknologi. Vi är starka på rent vatten, återvinning och biobränslen.
En tankeställare om vad som avses med cleantech får man i alla fall när näringslivets forskningsinstitut Etla här också räknar in stora företag som Stora Enso, UPM Kymmene, Neste Oil eller Nokia. Deras miljö- och humannetto har inte alltid varit så ljust, framför allt inte i länder utanför Europa, där bolagen har mött motstånd och negativ publicitet av just miljöskäl.
Cleantech, det nya rena, är nästan ett enbart nordiskt begrepp. På många håll i världen talar man i stället hellre om smartup-företag (som en variant av startups, uppstartsföretag).
Det nya gröna är inte enbart att gamla industrigiganter låter sin gamla skorsten stå kvar, men yvs över att den rök som kommer ur den nu är världens renaste. Alternativa smartföretag knyter också an till nya former av företagskultur, till nya uppfattningar om producent och konsument, och till andra globala etiska trender.
Det smarta är ofta att intelligent teknologi – maskiner som kommunicerar med varandra – gör att resurser distribueras och fördelas bättre. Energi produceras i små, smarta vattenkraftverk, öde ytor i stadslandskap mal solenergi. I Finland sägs vi ha goda utsikter att bli bra på energilagring och batteriteknologi, för att det vore till nytta i vårt klimat.
Diplomingenjör Juha Sipilä må ha infört en glädjande fixarattityd med projektalmanackan i högsta hugg. Många i företagsvärlden har länge önskat det också i politiken.
Men där hans föregångare Jyrki Katainen beställde en superdyr framtidsuppsats av en popfilosof, jobbar Juha Sipilä framåt med sitt samhällsfördrag med hjälp av en respekterad, men dock redan avtackad riksförlikningsman.
Samhällsfördraget har kanske ännu inte vecklats ut i sin fulla glans. Men så här långt ser det närmast ut som ett fordistiskt projekt (efter Henry Ford, han med det löpande bandet), som mest handlar om att få arbetstagarna att jobba mera och billigare – men som förut.
Ändå kan problemet i finländsk ekonomi lika gärna ligga i företagskulturer och -former. De speglar dessvärre många gånger just den rad av medelålders, smått konservativa män som också den nya regeringen utgör. Inför sådana föredömen kan det hända att spetsprojekt som cleantech heller aldrig kravlar sig ur barnstolen.
Det finns de som hoppas att "framtidssprånget" in i ny miljöteknologi ska stödjas av att stat och kommun aktivt upphandlar cleantech och stimulerar branschen. Åbo, Stockholm och Helsingfors är stora och ledande exempel. Totalt 26 kommuner har satt upp klimatmål, stött upprustning av gamla vattenkraftverk, slopat oljepannorna i skolor och kanslihus och satt upp bilparker av elbilar.
För statsmakten, marknaden och folket är det ett komplicerat samprojekt att hitta de mekanismer och drivkrafter som till sist ska bevara vår planet ren och beboelig. Men den diskussionen måste föras. Och leda till resultat.