EU - Egoistiska Unionen
De som lade grunden för det som i dag är EU hade som mål och ideal ett fredligt, enat och blomstrande Europa. Nu, 65 år senare, kan man konstatera att freden har upprätthållits så när som på Balkan, men enat och blomstrande? – Nej.
Den europeiska gemenskapen, som EU hette innan det blev den europeiska unionen är snart ingen gemenskap längre. I alla fall inte om den utveckling som nu pågår får fortsätta. På flera plan går man nu i en riktning bort från integration och allt som antyder ökad federalism – i riktning mot en samling egoistiska nationalstater.
EU-kvarteren i Bryssel byggs bara till och rustas upp, men EU-bygget i övrigt knakar i fogarna och vissa delar hotas till och med av rivning.
EU började som ett samarbetsprojekt mellan relativt likartade länder. I dag är skillnaderna enorma mellan medlemsländerna, bland annat i fråga om storlek, invånarantal, ekonomi, och näringsstruktur. I den här situationen måste Europatanken få dominera i stället för de 28 nationella tankar och mål som finns och som nu verkar köra över det gemensamma.
EU:s stora valutaprojekt – euron – har inte gått riktigt som planerat och då det nu skulle ställas krav på att hjälpa de länder som av olika orsaker har råkat illa ut och en större integration av bland annat finanspolitik och beskattning så är det stopp. I stället dikterar de stora och starka villkor och åtgärder för de svagare.
Vad har hänt? Då EU (EG och EEC) utvidgades, först med de sydeuropeiska länderna och senare med de östeuropeiska var det självklart att unionen skulle se till att utjämna klyftorna genom att med massiva stöd få infrastrukturen förbättrad i de nya medlemsländerna.
Integration var då ett honnörsord. Viljan att ta med de nya länderna i gemenskapen var så stark att vissa länder inte ens var mogna för EU då de blev medlemmar.
Om EU vill vara en stor maktfaktor eller ens återfå den position man tidigare hade kan utvecklingen tillbaka mot nationalstater inte fortgå. De förnyelser av EU:s institutioner som ingick i det så kallade Lissabonavtalet 2007 har inte haft någon effekt. EU har inte genom sin utrikespolitiska representant och rådspresident lyckats skapa tydlighet och tyngd i sin gemensamma utrikespolitik.
Det saknas fortfarande ett telefonnummer och en person som USA:s eller Rysslands president ska ringa till då han vill diskutera något eller höra sig för vad EU tycker. De som valts på de nya posterna har eventuellt inte varit så starka, men framför allt har de inte tillåtits ta den roll som EU:s representanter som det var meningen. Nu är det i stället Tysklands förbundskansler Agneta Merkel som kontaktas av Obama och Putin. Hon är den klart starkaste politikern i dagens EU, men hon är inte i grund och botten en europé, hon är tyska och tänker på Tysklands bästa i första, andra och tredje hand.
Det försvarspolitiska samarbetet haltar också betänkligt. Även inom den här sektorn förefaller medlemsländerna agera som om de inte alls var medlemmar av någon stor politisk union som också ska fungera som en säkerhetspolitisk sköld mot yttre faror. Det finns en brist på förtroende och då tyr EU-länderna sig hellre till mer pålitliga grannar i ett försvarspolitiskt samarbete. Det här gör man givetvis med den egna nationella säkerheten för ögonen. Men ingalunda skulle den minska av att EU-länderna köper och tillverkar vapen och andra säkerhetssystem gemensamt. Nato ställer knappast några hinder för det.
EU för en enad front då det är möjligt och då det inte sker så väldigt ofta så är det de stora och starka som bestämmer. Finland har också gått in på ett spår där man i första hand tänker på sig själv och vad man tror vara landets bästa. Kortsiktigt, trångsynt och tråkigt.
EU har sprungit in i en farlig nedåtgående spiral då allt fler länder i huvudsak tänker på den kortsiktiga nationella och inrikespolitiska nyttan i beslut och åtgärder. Man har tappat bort den övergripande målsättningen om att Europa som helhet ska gynnas och må väl. Då är det inte överraskande att EU som helhet också visar allt mindre solidaritet, förståelse och intresse för världen utanför Europa, speciellt den fattiga världen och människor i nöd.