Bra att läsa av andras religion
Med sekulariseringen har vi förlorat förmågan att bedöma andras religiösa resonemang.
På 1980-talet blev den danske teologen Johannes Aagaard ett namn i medierna. Det sköljde en våg av nyreligion, kulter, terapier och sekter över Europa. I Norden var Aagaard den som ofta anlitades av både myndigheter och medier för att svara på vad som var ”riktig religion”.
New age blev ett begrepp i modern religionshistoria då, och han svarade på i vilken mån olika indiska yogier, hare krishna, scientologer, Livets Ord och olika kristall- och chakramyter på den religiösa pastellskalan var äkta. Knöt de an till en riktig och kontinuerlig religiös tradition, eller var de bara förpackade för att gå hem, och sälja?
Rörelser med indiskt ursprung kom ofta under lupp och visade sig ofta vara hårt anpassade till Västerlandet, till européers och amerikaners livsfrågor och nojor.
Aagard hann först utropa scientologin som den mest försåtliga religionen, men hann innan sin död 2007 byta fot och säga att det trots allt var islam.
Fokus inom religion har i dag återgått till de stora religionerna, mest till islam. Likaså har kristendomen hos oss på några årtionden tappat sin roll som ett enhetligt samhällschassi. På många håll i världen är den med sin egen blodiga erövringshistoria nu i sin tur en förföljd religion; i Irak, Pakistan och Burma.
Finland blir snabbt mera sekulariserat och religionslöst. Spåren av luthersk religion finns förstås kvar i kultur, byggnadskonst, förvaltning och seder. Men i övrigt har det blivit fritt, accepterat och vanligt att vara religionslös. I stora delar av det högre utbildade svenska Finland har det varit så redan i över hundra år och ett slags del av en rationell och liberal självbild.
Religionslöshet och aktiv ateism har också fått ett uppsving när naturvetenskaperna har börjat komma igen. Under flera årtionden höll samhällsvetare och politiker greppet om diskussionen om vad det goda livet är; nu är det i många avseenden vetenskapens tur.
Med sekulariseringen har Finland däremot också förlorat sin skicklighet att läsa av religion. När vi inte utövar så mycket religion själva har vi svårt att, som teologen Aagaard en gång, läsa av människor för vilka religiösa värden och berättelser är en självklarhet.
Det blir då också knepigt att bedöma hur extrema former av kristendom eller islam har en verklig grund i tradition och lära, eller om de bara är verktyg som människor som mår dåligt har tagit i bruk på ett ohållbart sätt.
Vi kan därför inte bedöma hur olika pop up-fenomen på vår egen kristet färgade karta ska nålas. Ännu svårare är det att bedöma vilket stöd en IS-krigare eller en extrem islamist egentligen har för bland dem som formellt delar hens tro.
Vi löser ofta det hela genom att försöka neutralisera religionen och föra den ut ur det offentliga rummet. Böner får man be, men i det privata. Den blomstertid får man sjunga, men efter en grundlig check att ingen blir sårad. En moské och en minaret – ja, det anser många faktiskt att inte hör hemma i en finländsk gatubild.
Vid en religionsdebatt vid Finlandsarenan i Björneborg påpekade också paneldeltagaren från det redan anrika judiska samfundet i Finland att det nordiska sättet att tona ner de olika religiösa uttrycksformerna i samhället inte ökar minoriteternas livsrum, utan tvärtom minskar det.
En av våra lutherska biskopar ansåg också att den tolerans man försöker etablera för att ingen ska bli sårad kan leda till någonting paradoxalt – att man försöker säga ja till mångkultur, men däremot nej till religionsutövning.
Kaarlo Kalliala, andrebiskop i Åbo, hade en träffsäker analys av ett djupt rotat finländskt mentalt baklås: När vi hamnar i en för oss ovan eller främmande religiös ceremoni, känner vi oss som om vi på något sätt utsattes för övervåld.
Det är helt rätt prickat. Det gamla enhetssamhället spökar väl här: deltar man inte i en gemensam rit är man en outsider och en dålig människa. Men det behöver man ju inte vara. Där man inte känner sig hemma kan man bete sig som en gäst, tyckte biskopen, helt riktigt.
I våra skolor finns det numera barn ur många religioner och traditioner. Det är fortfarande svårt att förstå varför man inte i skolorna enkelt kan etablera ett sätt att fira varandras högtider, minnesdagar och solstånd och låta barnen vara varandras gäster. Religion smittar inte mot någons vilja.