Oppositionsparti med uppdrag
SFP hittar sin roll som oppositionsparti, men det blir svårt att försvara svenskan om regeringen inte vill lyssna.
Svenska folkpartiet hade inga synliga svårigheter att hitta sin nya roll som oppositionsparti vid veckoslutets partikongress i Pedersöre. SFP profilerar sig som ett liberalt och öppet parti, där tolerans, jämlikhet och jämställdhet är viktiga värden, vid sidan om värnandet av svenskan och Finlands nordiska inriktning.
Här har SFP en stabil ideologisk plattform för kritiken mot Juha Sipiläs regering och framför allt mot Sannfinländarna och Timo Soini.
Sammanfattningsvis konstaterade SFP att regeringsprogrammet saknar skrivningar om ett tvåspråkigt, öppet, internationellt och ansvarstagande Finland.
Däremot medgav partiordförande Carl Haglund att regeringens sparmål är i linje med SFP:s egen analys. Men SFP skulle inte spara på barn och unga, underströk den omvalda partiledaren.
När det gäller värdegrunden har SFP och De gröna knappast några svårigheter att hitta en gemensam linje. SFP och De gröna har också det gemensamt att båda gjorde goda val men utestängdes från regeringen, utan att det påverkade partiledarens starka ställning.
När det sedan handlar om sparbeslut och nedskärningar är oppositionen mera splittrad. SFP är ense med regeringen när det gäller dimensioneringen av sparandet, men De gröna, SDP och framför allt Vänsterförbundet delar inte den synen.
Partidagen gav SFP den första möjligheten att hitta sig själv efter flera decennier av hänsynstagande och kompromissande, som ett lojalt regeringsparti tvingas till. Ett regeringsparti är tvunget att försvara och motivera också obekväma beslut.
Nu har Finland en regering som erbjuder en tacksam måltavla för kritik som utgår från SFP:s liberala och toleranta värdegrund. När Samlingspartiet samtidigt har låtit sig ställas i skuggan av både Centern och Sannfinländarna blir det en bredare nisch för ett liberalt, borgerligt parti. I den nischen vill nog både SFP och De gröna rymmas.
Men betonandet av de liberala värderingarna överskuggar inte det faktum att det också finns konservativa strömningar i SFP. Den nyvalda vice ordföranden Mikaela Björklund från Närpes är skeptisk till kvinnliga präster och säger nej till könsneutrala äktenskap.
När en annan nyvald vice ordförande, Christina Dahlblom från Helsingfors, deklarerar att hon motsätter sig pälsdjursnäringen av etiska skäl är det upplagt för både ideologiska och regionala spänningar i partiets högsta ledning när SFP nu ska göra upp ett nytt partiprogram.
Regeringen berör över huvud taget inte nationalspråksstrategin som den förra regeringen utarbetade. Här valde SFP ett konstruktivt angreppssätt, Anna-Maja Henriksson som i egenskap av justitieminister hade ansvar för strategin konstaterade bara att hon utgår från att regeringen förlänger strategins giltighetstid. Hon påminde också om att sju av riksdagens åtta partier omfattade Ahtisaarirapporten som ligger som grund för strategin.
Men Sannfinländarna som inte omfattade rapporten utgör nu en tredjedel av regeringsbasen, och Timo Soini säger rent ut att ett av partiets viktigaste mål var att blockera SFP:s och De grönas fortsatta regeringsmedverkan.
Sannfinländarna skriver knappast heller under språkstrategins långsiktiga mål, att trygga två levande nationalspråk.
SFP ska nu förmå regeringen att arbeta för något som inte finns i regeringsprogrammet, och som de tre regeringspartierna knappast ens är eniga om. Det är ett ambitiöst mål för ett nyblivet oppositionsparti.