Positionering för opposition

SFP:s partidag under veckoslutet innehåller ingen dominerande het fråga. Det blir heller inte en ordförandekamp eftersom Carl Haglund omväljs enhälligt. På de tre vice ordförande-posterna sker byten och då en fjärde och femte kandidat dök upp i går eftermiddags uppstår där i alla fall en liten kamp.
Partidagen i Pedersöre präglas ändå av en stor gemensam fråga – SFP befinner sig för första gången på 36 år i opposition. Konturerna för SFP:s oppositionspolitik börjar utkristalliseras i dag och i morgon.

Kritik av allt som regeringen gör ger inte trovärdighet. Det kan löna sig att i stället rikta in sig på några kärnområden och förstås reagera då regeringen för fram idéer som hotar de intressen som ligger nära partiet.
Carl Haglund tycks snabbt ha vant sig vid oppositionsrollen, men han behöver säkert hjälp av flera SFP-profiler.
Helt egna initiativ krävs för att hålla partiets profil synlig och hög. Den nya positionen i opposition ger SFP en chans att skapa en tydligare bild av partiet än vad de många åren som regeringsparti har gjort. Som en liten regeringsmedlem har den totala bilden ofta blivit suddig då kompromisser har krävts i de flesta frågor.

SFP har i regeringsställning haft de svenska frågorna som sin specialitet och högsta prioritet. Från opposition blir det ännu viktigare, men samtidigt betydligt svårare. 
Det återstår att se om SFP väljer att samarbeta med svensksinnade i andra oppositionspartier. Att optimera insatserna för det svenska genom en så effektiv oppositionspolitik som möjligt borde vara viktigare än partipolitiskt taktiserande om vem som framstår som oumbärlig och den enda kraften som håller den svenska fanan högt och fungerar som en svensk garant.
De finlandssvenska socialdemokraterna får i höst en ny ordförande då riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta avböjer återval. Förutsättningarna för ett närmare samarbete i svenska frågor kan öka om efterträdaren inte är lika starkt SFP-fientlig som Feldt-Ranta i vissa stunder har gett sken av att vara.