Kamp om helgerna
När industrin vill förlänga arbetstiden får diskussionen om söckenhelgerna ny fart.
På 1980-talet förkortades arbetstiden gradvis med hundra timmar, då infördes bland annat de så kallade pekkasdagarna. Nu vill arbetsgivarna ta tillbaka förkortningen.
Samhällsfördraget där det här var ett element blev inte verklighet, men tanken på förlängd arbetstid har knappast begravts.
I det sammanhanget tas säkert diskussionen om söckenhelgerna, trettondagen och Kristi himmelsfärds dag, upp på nytt.
I arbetsmarknadsavtalet hösten 2013 beslöt man att förhandla med kyrkan om att flytta de här helgerna till lördagar, enligt den praxis som rådde mellan 1973 och 1991.
En utredning om möjligheterna att flytta helgerna och vilka arbetstidsarrangemang det medför väntas inom kort.
Både kyrkan och fackföreningarna vill hålla kvar helgerna. En undersökning visar att tre fjärdedelar av finländarna är av samma åsikt.
Ärkebiskop Kari Mäkinen säger att helgerna hör till en kulturell grundstruktur som inte kan mätas i pengar.
De båda helgerna passar in i årsrytmen, trettondagen markerar slutet på julhelgen, och Kristi himmelsfärds dag ger en ledig dag när våren gör sig gällande på allvar. Förlorad arbetstid har ett pris, men det är svårare att mäta vilket värde det har att arbetstagarna får en paus.
Till saken hör förstås också att det finns många branscher där man arbetar dygnet och året runt.
Det största motståndet mot att flytta helgerna finns i hushåll med fyra personer, rimligen barnfamiljer som får mera tid tillsammans. Ökat välbefinnande i familjerna gagnar hela samhället.
En kompromiss som har lagts fram är att flytta helgdagarna till antingen måndag eller fredag för att ge tre lediga dagar i sträck. Det är väl inte omöjligare än att flytta dagarna till lördag, men det bryter förstås det kulturella sammanhanget.
Sedan är det en helt annan fråga om slopade helgdagar verkligen sätter fart på den ekonomiska tillväxten.