Domar är mer än byråkrati
Om regeringen pillar på domstolarna påverkar det vår uppfattning om rätt och fel.
Ett av de märkvärdigaste förslagen i den nya regeringens program rör brott och straff. Enligt uppgifter i medier ska hälften av 60 000 årliga fall i våra domstolar i framtiden avgöras av polisen.
Sipiläs regering sägs ha ruckat på välfärdsstaten. Det har ändå skett inom de yttre demokratiska strukturerna. När man ändrar på uppgiftsfördelningen mellan polis, åklagarväsende och domstolar går man däremot betydligt längre i en västerländsk rättsstat.
Offentliga rättsprocesser, där åtal bemöts av ett systematiskt försvar, inför en domare, är ett grundvärde. Det får inte vara till salu för att man då sparar 20 miljoner euro per år.
Att mäta ut straff är inte bara förvaltning och byråkrati. Det är också att föra rättskänsla och rättsmedvetenhet vidare. Det ska inte ske i slutna rum, utan öppet, för att undervisa oss och ge oss prejudikat för livet.
Regeringen skriver om "summariskt förfarande" som om det vore någonting bra. Ändå är det en ordvändning vi mest använder kring diktaturer, bananrepubliker och revolutionära tillstånd.
Ibland tillämpas det redan nu. Att sitta och skämmas bak i polisbilen medan konstapeln skriver ut lappen är i sig en minirättegång. Polisen är åklagare, domare och vittne på samma gång; mot alla principer, men praktiskt.
Regeringen vill nu låta polisen både utreda och döma i brott, vars maxstraff är två års fängelse. Stöld och misshandel går inte nödvändigtvis till rätten, om den dömde inte överklagar.
Att allt dessutom ska administreras av arbets- och justitieminister Jari Lindström (Sannf), som saknar både juridisk utbildning och urskillning i fråga om dödsstraff kan inte bli bra.
Förslaget ger sannerligen ett nytt djup åt Sipiläsloganen om att "minska på normerna".