Jan-Erik Andelin: En riktigt svensk debatt
Ibland kan det värdeliberala samtalet komma av sig och mer handla om att inte säga viktiga saker på fel blankett.
Har ni hört den om svensken, norrmannen och bögen som...
Sådana typologiserande vitsar är väl inte på modet längre. Men så pass näst intill larvig blev debatten i Sverige mellan Helsingforsprofessorn Ebba Witt-Brattström och bland andra kultförfattaren Karl Ove Knausgård att det får duga som anslag.
Ebba Witt-Brattströms serve för två veckor sedan (DN 11.5) är i grunden njutbar i sin beläsenhet. Med exempel visade litteraturprofessorn hur småflickor har en roll i en litteratur som tydligt lyfter fram män. Flera svenska författare fick sting för "litterär pedofili".
Witt-Brattströms attack blev visserligen lite sökt, eftersom hon med olika löst valda citat bland annat angrep en 17 år gammal bok av Knausgård, där en ung manlig lärare förälskar sig i en elev; flickan är tretton.
Ur det drog Witt-Brattström ett hisnande resonemang om den manliga kulturvärlden. Lojt tillbakalutad i sin källförteckning presterade hon ett dessvärre ganska konstruerat påhopp på den geni- och (som jag precis gjorde) kultförklarade "kulturmannen".
Karl Ove Knausgård, 46-årig norsk författare, allmänt kallad "Knausgård" av oss som inför sommarens solstolar och hängmattor måste medge att vi fortfarande har flera luntor ur hans sexdelade romansvit från 2009–2011 olästa – han blev rasande.
"Knausgård", allmänt omtalad med efternamn som i det militära och i andra hierarkier, skrev en lång debattessä (DN 20.5) som till sitt innehåll blev ganska dubbel. Dels var den en rasande kritik av det svenska samtalsklimatet i det han kallade "cyklopernas land", den enögda debattens rike.
Å andra sidan blev det bara mera sandlåda när Karl Ove själv blev exempel på det han kritiserade – så explosivt "kränkt" att smällen bedövar alla andra i debatten. Ebba Witt-Brattström i Helsingfors blev också på ett förunderligt sätt plötsligt "Sverige".
Jonas Gardell, som många gånger överraskat med sin mångsidighet i allt från hejdlös standup till finstämdaste samhällsanalys, gjorde i den här debatten ett bottennapp.
Han gav sig in i det värsta pucklandet i "svenskarna mot norrmännen" och kontrade (Expressen 22.5) Knausgårds cykloper med att tala om de "slaknade snorklarnas land".
Det var visserligen verbalt fyndigt, men samtidigt billig fallosretorik, som dålig standup en regnig vardagskväll.
Om man zoomar ut ur detta med litteratur träffade Knausgård ändå rätt i sin kritik av den svenska debatten.
Nu utvecklade den sig, inte minst genom hans egen medverkan, förutsägbart som ett snabbt och slentrianmässigt kortspel på lunchrasten i en byggarbetarvagn: Manskortet, feministkortet, trean, fyran, kränktkortet, hatetkortet, SD-kortet, invandrarkortet, nazistkortet, pedofilkortet, ruterknekt, Breivikkortet, spader kung och hjärter äss och hem med sticket!
– – –
I ett värdeliberalt samhälle kan samtalet också gå fel och bli ogeneröst. Svensk debatt är full av exempel. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson satt nyligen i den politiska torktumlaren för att ha använt orden "zigenare" och "Auschwitz". Det var visserligen oprecist men också oseriöst uppförstorade incidenter.
Det politiskt korrekta, att använda ett språk som inte sårar någon, borde vara en övning i att själv upprätthålla en god språklig grundkondition.
Om man däremot gör det till renhållning också i andras språkbruk är det inte liberalt alls, utan en jakt på formfel, på ord vi inte vill höra, på samtalsämnen vi inte orkar hantera, en lista på människor vi inte vill möta.
Här har svensk debatt ofta gett oss praktexempel på hur man ska akta sig för att föra samhälls- och kulturdebatt på fel blankett.
– – –
Webbversionen här kompletterad med analogin om kortspelet kl. 12:40
Du kan också kan också läsa bakgrundsmaterialet till ledaren här (klicka).