Gränserna på Balkan håller inte
Kosovoalbanerna har inte gett upp tanken på att återskapa Illyrien. Det hotar freden på sydvästra Balkan.
Våldet i den forna jugoslaviska republiken Makedonien i lördags kom inte som en total överraskning. Med den lösning för Kosovo som ligger som grund för Kosovos ensidigt utropade självständighet 2008 tryckte man bara ner locket över en kastrull som ständigt hotade koka över.
Det var möjligt på grund av flera faktorer. Kosovo var aldrig en delrepublik i det forna Jugoslavien, utan en del av södra Serbien. Men genom kriget 1999 när Nato från mars till juni bombade Serbien fick Kosovo sin chans. Området ställdes under FN:s styre genom säkerhetsrådets resolution 1244 och Serbien drog bort sina soldater och poliser från området.
Formuleringarna i det så kallade Kumanovoavtalet som gjorde slut på bombningarna i början av juni 1999 var vaga men talade om att numerärt små serbiska styrkor kunde få återvända till Kosovo.
Det var antagligen en passus som plockades in bara för att få Serbiens ledare Slobodan Milosevic att ge sig.
En central aktör både när det gällde att få slut på bombningarna och senare när det gällde att lösa frågan om Kosovos status var president Martti Ahtisaari. Trots ihärdiga försök lyckades Ahtisaari inte få Serbien att gå med på en vägkarta under EU:s ledning mot ett självständigt Kosovo. I februari 2008 utropade sig Kosovo ensidigt till självständig republik.
Men det Kosovo som först ställdes under FN:s och senare EU:s ledning är inte det Kosovo de etniska albanerna i området betraktar som sitt rike. Och där är den gordiska knut som inte har fått sin lösning.
De etniska albanerna på Balkan – i Kosovo, Albanien, Montenegro, Serbien, Makedonien, Montenegro och Grekland – ser sig som ättlingar till de forna illyrierna. De sex delrepublikerna i det forna Jugoslavien avfärdar de med att de var Josip Bros Titos "påhitt".
Makedonien stod på randen till ett krig 2001 när etniska albaner krävde ökad självbestämmanderätt i nordvästra och norra Makedonien. Den demilitariserade buffertzon som infördes mellan Kosovo och Serbien 1999 var allt annat än demilitariserad. Där opererade minst två albanska separatistgrupper rätt ostört. Räder gjordes in i södra Serbien till tre städer med stor albansk majoritet. Buffertzonen bildade också en korridor in i norra Makedonien.
Gränsen läckte som ett såll, både där och mellan Albanien och Kosovo. Genom internationella gemensamma ansträngningar lyckades man avstyra ett storskaligt krig.
Men den gången var samarbetet mellan Ryssland, USA och EU någonting helt annat än vad det är i dag.
Situationen är mer kritisk nu än den var 2001. I Kosovos parlament sitter bland annat Albin Kurti, en hårdför nationalist som aldrig har erkänt FN:s eller EU:s inflytande.
Serbien kommer aldrig att erkänna ett självständigt Kosovo, det upprepade Serbiens president Tomislav Nikolic så sent som i fredags när han deltog i den stora paraden i Moskva. Ryssland motsatte sig bombningarna av Serbien och Kosovos frigörande.
På grund av de spända relationerna mellan Ryssland och väst är det lätt att räkna ut vad man i Moskva anser om den etniskalbanska militanta gruppens attacker mot mål i norra Makedonien i helgen.
Dessutom skakas Makedonien sedan en tid tillbaka av en allvarlig inrikespolitisk avlyssningsskandal där premiärminister Nikola Gruevski är inblandad.
Det är inte bara stabiliteten i Makedonien som är hotad. Om inte gränserna på Balkan håller hotas hela det europeiska fredsprojektet att skjutas i sank.